* Snigel *

Om jag inte misstar mig så verkar solen vara på väg att bryta igenom molnslöjorna!

Synd bara att det stormar och driver ihop snön i hårt packade drivor på de mest oväntade ställen…

Men egentligen är naturen fantastisk! Jag har studerat den drivande snön under rökpauserna, och ser hur den formar sig efter vindens alla nycker. Långa, sneda strängar av packad snö brer ut sig tvärs över gångstigar och parkeringsplatser, för att tunnas ut i ett intet där ytan helt plötsligt är totalt snöbefriad (men isig).

Beroende på hur hinder (byggnader, bilar, snökarmar) ligger i dess väg, kan snön virvla åt alla håll samtidigt innan den lägger sig ner i ett nytt mönster. Rakt, vågigt, slätt, ojämnt. Fot- och bilspår fylls igen på de mest förunderliga sätt.

Och så skiner solen på allt detta vita vackra!

Fotat med mobilen på skuggsidan av huset.

Jag har ett nytt knep för att slippa mötesdöden: jag erbjuder mig att föra protokoll (vi brukar annars alternera). Då håller jag mig vaken hela tiden, i alla fall. Vissa ämnen är ständigt återkommande, har diskuterats på vartenda möte sedan jag blev anställd, och säkert långt dessförinnan också. Boring snoring.

Lotten hatar också möten, men våra är betydligt stillsammare – såvitt jag vet. De andra kanske önskar livet ur varandra (och mig) utan att jag märker det? Fördelen med att föra protokoll: man hinner inte kolla så mycket på de andra.

Bild från I Can Has Cheezburger

Skämt åsido, visst tar vi även upp viktiga saker som alla behöver vara skärpta för att hålla koll på. Vi har faktiskt ett väldigt bra arbetsklimat på min arbetsplats, där alla får göra sig hörda – inte bara under möten – och vi ser till att få saker gjorda, hjälper varandra om det behövs.

De möten vi håller själva, inom avdelningen, är ändå betydligt intressantare än en del andra möten/konferenser jag varit på… Speciellt om det handlar om sådant jag inte jobbar med, men ändå hör till (en annan grupp inom) mitt yrkesområde. Vi är ofta ett väldigt blandat gäng – från olika företag – vid sådana tillfällen, så allt kan inte vara intressant för alla, även om var och en hittar några guldkorn.

Mymlan gav ett bloggtema åt oss med bloggtorka den här veckan: frihet.

Frihet kan beskriva känslan när man är ledig, de stunder man är fri att göra precis vad man vill. Inga krav, inga tider att passa, ingen annan att ta hänsyn till.

Frihet är även yttrandefrihet, en viktig frihet. Alla människor har rätt att säga vad de tycker och tänker utan att råka i svårigheter på grund av sina åsikter.

Frihet – själva ordet framkallar vårystra hästar på en grön sommaräng för mitt inre öga. Jag ser deras blänkade hårremmar och fladdrande manar där de leker kapplöpning med varandra. En kaskad av starka ben som trummar mot marken i en yster rytm.

Bild från Wikimedia

Wikipedia har en mycket tråkigare framställan av ordets betydelse:

Frihet är rättigheten att utöva och utveckla självbestämmande utan begränsningar i form av förtryck.

Jag har just nu en självdöd gammal Volvo på gården. Den har (eventuellt) dragist sin sista suck nu, då A inte fått igång den TROTS att tre av hans kompisar stod och tittade på medan han skruvade under motorhuven!

A utan kompisar som tittar på (de ledsnade och åkte vidare).

I samband med dödsfallet upptäcktes att min bogserlina samt startkablar flyttat någon annanstans än där de ska vara. A påstår sig vara oskyldig men jag vet att jag inte behövt/hunnit använda de grejerna; jag har bara köpt dem för att de kan vara bra att ha.

Nu står Mazdan prydligt inparkerad bakom Volvon, så jag kan inte flytta någon av bilarna. Det går nog bra ändå, jag har ju gångavstånd till både jobb och affär. På tal om affären, så skulle jag behöva gå och handla – men jag ids inte idag. Imorgon är ny vecka, med nytt reklamblad och nya extrapriser att försöka få ihop en matsedel av.

Jag och juniorerna var bjudna på barndop i J igår. Tanken var att vi skulle åka dit, alla tre, men i slutänden var det bara jag som for.

B skulle – en tidigare oväntad resa - till S, och skulle åka med tidiga flyget från L på lördagsmorgonen. Hon steg upp 04:00, jag steg upp 05:00, vi startade 05:45 och hann fram i tid. Visserligen hörde jag (när jag släppt av henne, och stod och rökte utanför bilen innan jag åkte vidare) att de ropade upp henne i högtalarna på flygplatsen, men det var ju 20 min före avgång…

A hade åkt på magsjuka och var därmed automatiskt portad från min omgivning. Jag ville inte ha med honom i bilen, och ingen annan ville träffa honom heller. Alltså var det bara jag kvar att åka till J. Nå, jag hade med mig min ljudbok som höll mig sällskap hela vägen, både dit och hem. Jag hade även med ett reservbatteri, om batteriet i spelaren skulle ta slut så jag inte fick höra det spännande slutet.*

Den lilla Prinsessan var bedårande söt, som små prinsessor ofta är, och hon hade en stolt storebror som hjälpte till med presentöppnandet. Lite synd att de bor så långt bort, vi träffas så sällan. Det hinner hända mycket med små barn på kort tid.

När jag dumpade B vid flyget var det -6 grader. Sedan pluggade jag in ljudboken i öronen och höll utkik efter renar (och andra djur) längs vägen, medan mil efter mil avverkades. Framme i J stannade jag på ICA och råkade då kasta en blick på temometern i bilen: -29 grader!?! Inte konstigt att bilen kändes lite styv när jag växlade mig igenom rondellerna i samhället.

Den här renen smög sig närmare och närmare medan jag snabbt rökte på parkeringen. Jag tror den bara var nyfiken, men höll för säkerhets skull bilen mellan oss…

Kylan höll i sig hela dagen, och då jag sagt åt de andra medverkande vid barndopet att jag skulle köra ”skogsvägen” (alltså den smala vägen genom skogen, med få hushåll och lite trafik) när jag skulle hem, så ringde min mobil flera gånger under hemresan. Folk var oroliga att bilen skulle frysa eller att jag skulle köra av vägen eller på något djur, men resan hem gick bra. Jag hade ju gott om tid, så jag puttrade på i min egen takt, och ju närmare hemmet jag kom desto varmare blev det.

*) Boken var längre än jag trodde. Jag har ännu inte kommit till slutet. Inte batteriet heller.