Klippning

Nu har jag beställt tid. På fredag ska jag klippa håret.

Var inte oroliga, jag ska inte klippa av mer än vad som behövs för att jämna till det och få lite fräschare toppar. Det växer ju ut igen.

Dessutom ska luggen fixas till. Just nu är den ett “hemmabygge” (eller ska jag kalla den “hemmahygge”?) som är snett och vint och taggigt, och har alldeles för många överblivna testar längst ut i sidorna.

Det är ingen som kommer att märka klippningen ändå, eftersom jag alltid sätter upp håret med en klämma. Ingen vet hur långt hår jag egentligen har.

[tags]frisyr[/tags]

Förföljelsemani

Ibland känner jag mig förföljd. Av delfiner.

(Ni kan sluta skratta nu.)

När det blev inne med new age och mindfulness och feng shui och hela villevipsen, så fastnade tydligen valda delar av mänskligheten för delfiner. Delfiner sägs vara både kloka och vackra, och snart började bilder med delfiner dyka upp. Antingen piffigt hoppande över vattenytan eller stämningsfulla undervattensbilder.

Duschdraperier, badrumsmattor, handdukar, tvålar (badrumsdelfiner är tydligt överskattade), t-shirts, sänglinne, klisterdekaler, prydnadssaker, fönsterlampor, puzzel, affischer – hoppande delfiner i alla former, färger och material har brett ut sig likt galopperande mjältbrand. Det är delfiner ta mig f-n överallt!

*ryser*

Låt mig slå fast en gång för alla: jag avskyr delfiner! Om jag ville pryda mitt hem med fiskar (och varför skulle jag vilja det?) (men OK; om) så skulle jag skaffa akvarium.

[tags]delfiner[/tags]

(Värt att notera är att de som köper/samlar på delfiner även ofta är samma personer som köper avslappningsskivor med valsång. ‘Nuff said.)

Det brinner!

Just nu brinner ett hus bredvid jobbet! 🙁 Brandröken letar sig in och allt luktar bränt. Få se om vi kan jobba hela dagen.

UPDATE
Det kunde vi visst. Enda sättet att få gå hem med full lön från jobbet är nog att sätta eld på det. (Nej, jag har inte tänt på grannhuset!)

[tags]brand[/tags]

Emotståndlig

I vanliga fall är ju något oemotstådligt, men just idag stod jag emot lusten att köpa något riktigt sliskigt, sött, kaloridrypande fika till efterrätt, även om jag lunchade på caféet. Jag hade faktiskt planerat att köpa något gott, men ändrade mig.

En geting hade hittat in och besvärade mig under större delen av måltiden. Jag högg efter den med gaffeln och bad den ge fan i min mat, men den återvände till mitt bord hela tiden, så jag gav upp tanken på fika. Att utmana den med sötsaker var inte att tänka på. *suck*

Som tur är, är jag inte ett dugg rädd för getingar eller andra flygfän, kryp av olika slag, eller ormar och maskar. De har för få ben. 😉 Visa mig däremot en spindel och jag springer iväg, skrikande av skräck. Ologiskt, jomenvisst, men så är det.

Getingarna blir helknäppa på hösten. Så fort man öppnar en dörr eller ett fönster så kommer de inflygande. De är slöa; flyger sakta och går inte till attack. De är bara irriterande!!!

[tags]lunch, fika, getingar[/tags]

Utställningsobjekt

För att fortsätta att spinna (!) vidare på temat kattutställning, så har jag insett att jag inte kan ställa ut mina katter. Dels skulle de sopa banan med alla konkurrenter – mina är ju bäst – och dels skulle det aldrig gå.

Gamlingen: den som utseendemässigt är bäst lämpad för utställning. Går att hantera som domarna gör, men han skulle stressas ihjäl av allt folk, eftersom han är folkskygg. Stryk honom från listan.

Madamen: inte nog med att hon skulle se till att mänskligt blodvite uppstod, hon har för dålig päls. Antingen ingen päls alls (alternativt på utväxt) eller också tovor. Inte önskvärt. Stryk henne från listan.

Froppisen: går att hantera, även av domarna. Pälsen är OK, hullet är… Tja, lite i överflöd. Dessutom är hon hjulbent både fram och bak. Ilsken mot främmande katter, risk för blodvite. Stryk henne också.

Men hemma är de de snällaste varelser man kan hitta, lätthanterliga, mysiga. De är helt enkelt bara bäst! Jag skulle inte byta ut dem mot allt guld i världen. (Nej, inte ens mot en blå britt.)

[tags]kattutställning[/tags]