Till slut hörde försäkringsbolaget av sig – med ett riktigt skambud. Jag gråter blod inombords, inte för att jag är snål utan för att min välskötta Pärla inte anses vara värd mer än så. Givetvis kommer jag att ge ett motbud innan jag ens funderar på att acceptera det motbud jag kommer att få av dem, o s v. Vi får se hur det går.
Det är jättesvårt att försöka hitta en ny bil. Det kommer att bli en begagnad, men frågan är: hur pass begagnad? En lika gammal som den jag har nu? Tveksamt, då de exemplar jag hittat på begbilmarknaden finns alldeles för långt söderöver. Jag tänker inte resa land och rike runt för att köpa en bil för den struntsumma försäkringsbolaget tänkt ge mig.
Istället har jag kollat på nyare beg Pärlor, som givetvis kostar mycket mer. Det finns ändå ett par stycken inom ”räckhåll”, d v s det tar inte mer än en dag att ta sig dit med buss, kolla upp bilen IRL, provköra, genomföra ev köp och köra hem. Detta förutsatt att bilen faller mig i smaken, att den uppfyller de förväntningar jag har. Annars är det bara att sätta sig på bussen hemåt igen, och fortsätta söka.
Jag känner redan frustrationen inom mig: kan inte försäkringsbolaget fixa sådant åt mig? Jag pekar ut vad jag vill ha, de hämtar den åt mig? Är det inte så det funkar?
[tags]försäkringsbolag, skambud, bilköp[/tags]