Kärt barn har många namn, och jag samlar just nu ihop de jag använder mest. För katterna som helhet, d v s när jag pratar om båda två, brukar jag använda:
- luddskallarna
- pälsklingarna
- slöodjuren
En och en får de heta:
- min kille (Sigge – förstås)
- mysgubben
- mysfarbrorn
- kattrackaren
- fluffrumpan (Siri – vem annars)
- luddrumpan
- fluffenpuff
- piri-piri
Dessutom har jag allmänna enskilda namn jag använder till båda:
- muffin
- busing
- kiffe-miffe-piffe-katt
Jag har säkert fler namn jag inte kommer på nu, men som flyter behändigt in i språket när jag talar till dem. 😉
Deras förra ägare har en stående inbjudan att komma förbi och hälsa på om hon vill, men jag vet inte om hon skulle känna igen dem nu. Framför allt Sigge har lagt på hullet. Han har inte blivit fet, utan mera biffig. När de började sitt liv som utekatter hoppade han elegant mellan spjälorna i altanräcket, numera pressar han sig igenom med ett knöstande ljud. 😆 Han har blivit mer muskulös, men får fortfarande (ibland) stryk av grannkatterna. Siri har fortfarande inte helt utväxt päls där veterinären rakade bort tovor, men hon är inte kal på de fläckarna. Ser bara lite ojämn/ bucklig ut när hon promenerar förbi, speciellt när det är kallt och pälsen är ordentligt uppburrad.
De har sina egna små vanor och ovanor. Sigge krafsar alltid på golvet runt matskålen, som om han gräver i kattlådan, även om det är färsk mat. Siri vägrar gå på badrumsmattan, jag vet inte om den kittlar henne under tassarna eller vad som är fel. Om inte Siri får som hon vill, så går i köket och puttar ner saker från bänken. 😆 Jag och Sigge kan ligga på soffan – och så hör jag ”bonk” från köket. Då vet jag att Siri surat ihop och roar sig på sitt eget sätt.
De kommer ibland och sitter i bortersta hörnet av köksbordet och ser på när jag äter. Inte så att de tigger eller försöker stjäla, de vill bara se på. Jag försöker lämna små godbitar åt dem på tallriken när jag går från bordet, men de nappar inte på erbjudandet. Om jag försöker ge dem godsaker på soffbordet så puttas de ner på golvet först, innan katterna ens försöker äta dem. Det enda som inte får vara ifred är mitt TV-godis: tärnat rökt sidfläsk (syndigt gott 😳 ). Där tigger åtminstone Sigge skamlöst, och den skålen lämnar jag inte utom synhåll.
Sigge gör då och då raider mot papperskorgen jag har under soffbordet. Där hamnar de prassliga påsarna som tuggpinnarna är i – och katterna ÄLSKAR tuggpinnar! Just nu har jag två olika sorters tuggpinnepåsar som dras ut från soporna och jagas runt golvet, i hopp om att de plötsligt ska fyllas med härliga tuggpinnar igen! 😉 Problemet med tuggpinnarna är att Sigge oftast slukar sin (jag tror inte ens han tuggar den 😯 ) och sedan knycker Siris – även om hon tuggar på den! Han går bara och tar den!?! Brorsor! 🙄