Vecka 10 är alltid sportlovsvecka här i norr. För min del spelar det ingen större roll, jag har inga sportlovsfirare hos mig, men det är bra att känna till.
Jag har velat fram och tillbaka, den senaste veckan, över hur jag ska göra med froppisen. 🙁 Hon mår verkligen inte bra, uppför sig definitivt inte som hon brukar – men hon äter och går på lådan. Det är det enda positiva jag ser just nu; hon måste få ett fint avslut.* Jag brukar inte gilla djurägare som låter sina djur lida tills de dör, och nu är jag (nästan) på väg att bli en själv… Hjärteslitande, jag vet, men det är inte rätt att låta henne lida. På onsdag är det dags. Jag har ringt och bokat tid. 🙁
Min stackars jobbarkompisar får vänja sig vid att jag sitter och snorar över både det ena och det andra på mitt kontor. Planen är att jobba hemifrån tisdag-onsdag, eftersom vi fortfarande får göra det vid behov. Eventuellt är jag på kontoret på tisdag fm, det beror på vad jag hinner idag. Tisdag em ska jag vara ledig p g a träff med prästen inför begravningen – och så ska jag ju koka ärtsoppa! 😉
Tvätten är ännu orörd, tackar som frågar, men nu börjar det verkligen bli akut. Min enda svarta klänning ligger i tvättdrivorna och behöver passera tvättstugan så snart som möjligt. Ja, inte bara den, jag har allt möjligt annat också som behöver tvättas, men den svarta klänningen måste vara klar till begravningen. Det är bara att bita i det sura äpplet och börja släpa ner tvätten till källaren ikväll. Hmmm. Jag hinner nog köra igång en tvätt innan ”Oak Island”…? 😉
*) Förra helgen ändrade hon beteende helt och hållet. Boade in sig på värmeslingorna i badrummet, sprang inte och gömde sig när någon kom på besök, slutade komma i soffan med mig. Hon åt inte och gick inte på lådan på ett par dagar, innan hon till slut började äta igen. Jag får inte klia henne som jag brukade, även om hon kommer och gnider sig mot mina ben. Hennes päls är tovig och glanslös. Det – och många andra symtom – gör att jag, med tanke på hennes ålder, inte vill plåga henne längre. Hon mår inte bra, nu är hon slut. 🙁
Åh så jobbigt. Vad ledsen jag blir. Men det är rätt. Man får inte låta dem lida bara för ens egen skull. Men det gör det inte det minsta lättare.
Tack! Det är ett tufft beslut man måste ta som djurägare, men lika svårt varenda gång.