Före.

Efter. 

Här ser ju alla den stora skillnaden: jag har satt in snöspadarna i garaget före första maj! Nu lär det inte komma snö i sådana mängder att det behöver skottas, inte på flera månader.

Tomten är hyfsat avtinad nu, lite snö ligger kvar där det är skuggigt eller har legat snödrivor, men det är för blött för att räfsa.* Inget är grönt än, men det kommer. Ingen brådska med det.

Som ni ser skiner solen. Det är inte särskilt varmt, men jag ska ta min ljudbok och en vindtät jacka och parkera mig ute på bron. Förhoppningsvis är det lä på den sidan av huset.

*) Det kommer att vara för blött för att räfsa, ända tills det är så torrt att man måste klippa gräset… Jag har inte räfsat på flera år.

Nejdå, jag är inte alls hypokondriker! Var får ni det ifrån?

Det är faktiskt en slump att mina senaste googlingar på mobilen råkat vara på just sjukdomar. Av en eller annan anledning har dessa dykt upp i mitt medvetande, och jag har kollat upp dem. Oftast är det i samband med något jag ser på TV, som får mig att vilja kolla upp något lite närmare.

”Lupus”, till exempel. Jag tror nästan alla Dr House’s patienter kollats upp för lupus i vartenda avsnitt. Numera heter det SLE istället, och är en sjukdom där kroppens celler angriper sig själva – ungefär. (Googla, ni också, så får ni bättre information. )

Det finns en anledning till att jag inte bakar. Se ovan.

Jag skulle göra vanliga muffins, som jag hade pippi på att baka förr i tiden (medan jag ännu bakade). Sökte fram ett recept, tryckte ner smeten i formar, gräddade det antal minuter som stod i receptet, tog ut muffinen för att svalna medan jag satte på kaffe.

När kaffet var klart och jag skulle äta nybakta muffins till upptäckte jag att de inte var färdiggräddade. Alla hade fått en grop i mitten, där locket/taket liksom sjunkit in, och gropen var fylld av muffinssmet… *djuuup suck*

Eftersom jag inte har någon hund att mata med eländet, så fick jag själv agera hushållsgris. De gick att äta – jag gillar ju smet – men med sked, och de var lite konstiga i konsistensen – typ halvgräddade. Ja, ja. De gick ner. Allihopa. Men inte på samma gång.

Häpp! Allt som inte är stulet kommer igen, sägs det – och det är sant!

Lille J har pippi på att ”låna” fjärrkontrollerna, mobilerna eller den trådlösa telefonen. (Allra bäst gillar han mormors vinröda S3:a; slät och fin och tuggvänlig…)

På skärtorsdagsmorgonen upptäckte jag att dosan till TV:n var borta. En snabb sökning gav inget resultat, men jag visste att den skulle finnas innanför husets väggar.

Medan jag var på jobbet åkte B och lille J hemåt, så jag fick söka på egen hand när jag kom hem. Det tog sin tid, och jag fick vända ut och in och upp och ned på saker/möbler, men till slut hittade jag dosan jag saknat. Friden var återställd.

Det här är alltså dosan till TV:n. Den måste jag ha för att kunna byta till parabolkanalen på TV:n när den varit avstängd. Sedan har jag en paraboldosa också, som jag zappar mellan kanalerna (eller ändrar ljudet) med. Dessutom hade jag plockat fram DVD-dosan att leka med, då den inte stör TV-tittandet (om man inte ser en DVD, förstås).

Det är en hel vetenskap att få igång TV:n numera. Förr fanns det en av- och på-knapp samt kanalknappar på TV:n, man var faktiskt tvungen att resa sig för att byta kanal! Det fanns i och för sig bara två kanaler att välja mellan…