Till slut kom jag ihåg det: att klippa av morrhåret (vid höger mungipa) som kröker sig och petar på läppen när det blir för långt. Jag är, med andra ord, en riktig morrhoppa – med morrhår och allt! 😉
Nej, jag rycker inte ansiktshår – har t ex aldrig plockat ögonbrynen – utan klipper detta enda strå som växer väldigt ryckigt. Det märks inte, det märks inte, det märks inte – och så en dag är det där igen och killar mig på läppen!
Det är väl ett ålderstecken. 🙄 Ett annat ålderstecken är att jag börjat säga: -När jag var ung…, alternativt: -På min tid… (Jag har ännu inte kommit till: -Det var bättre förr…, men det är nog på väg.) Nå, varje ålder har sin charm.
Det är nog inte bara åldern, utan den allmänvettiga uppfostran jag fått, som gör att jag blir väldigt irriterad över folk som absolut måste prata i sina mobiler (eller SMS:a eller surfa) när vi träffas.
Om jag fikar med X vill jag inte höra hennes* halva av ett samtal med Y. Jag vill inte heller ha ögonkontakt med hennes hårbotten eftersom hon sitter böjd över mobilen hela tiden och svarar enstavigt eller: -Va? på mina frågor.**
Om man i förväg talar om att man väntar ett viktigt samtal och går ifrån medan man pratar är det helt OK, men inte annars. Jag vill fika med X, inte med Y-via-X-telefon eller för all del X via hennes Facebook-uppdateringar. 🙄
Det går faktiskt att säga åt den som ringer att man är upptagen och ringer upp senare, eller – hör och häpna – till och med använda Nej-knappen på telefonen. Precis den du använder när en telefonförsäljare ringer. Dina vänners telefonsamtal under vår fikastund är lika välkomna som om de var telefonförsäljare, för min del.
Det finns fortfarande en värld IRL. Var rädd om dina vänner i den.
[tags]morrhår, morrhoppa, telefonvett[/tags]
*) Jag använder här ”hennes” men det kan lika gärna vara ”hans”, då ofoget är könsöverskridande. Och jag gillar inte ”hen”.
**) -Va? är ett helt acceptabelt svar om personen är närvarande i samtalet.