För att göra en kort historia ännu kortare: min syster fick sin cancerdiagnos för ett par (två? tre?) månader sedan, och nu är hon död.
Jag kan inte fatta det. Det gick så fort. Det är så mycket jag borde gjort och sagt, som nu är för sent att göra.
Hon höll ändå humöret uppe under den sista tiden, trots att oddsen var emot henne. Det var som hon sade: -Vad ska jag göra? Lägga mig ner och skrika och sparka? Det hjälper ju inte!
Helena i ett nötskal. Älskade syster! Vila i frid.