Jag är verkligen ingen morgonmänniska. Kommer inte till min rätt förrän efter ett par koppar/ muggar kaffe, och sedan jag varit igång ett tag. Det är OK – jag piggnar ju till framåt eftermiddagen och kan bli kvar länge på jobbet, då jag får upp ångan lagom tills alla andra går hem.
Då är det extra jobbigt med morgonpigga medarbetare som kommer med frågor om ärenden innan jag ens hunnit få igång datorn. *gnrf* Jag gör så gott jag kan, men det tar längre tid att tänka. De ska helst inte ha bråttom att få svar. 😉
Igår kväll var jag extra pigg och telefonterrade några bekanta. Alltså, inte för att jag är särskilt social av mig i vanliga fall, men nu längtar jag efter att få träffa folk igen! Inte bara de jag träffar genom jobbet; kunder och medarbetare. Även om jag älskar mina kollegor (de är som systrar för mig) så vill jag gärna träffa andra vänner jag har också.
Telefonerandet gjorde mig så pigg att jag inte kunde somna. 😳 Vid halvtvåtiden kokade jag mig te, enligt principen att det går lättare att somna om jag druckit något varmt – och det funkade! De ljusa nätterna ställer till det, trots att jag är van vid dem.
Speciellt om jag tar en liten tupplur på soffan framför TV:n och plötsligt vaknar. Om klockan då är t ex halv åtta, får jag fundera ett bra tag innan jag vet om det är morgon eller kväll (beroende på om/ vad jag drömt). Värst är tidsuppfattningen när det är mulet. Om solen är framme vet jag från vilket håll solskenet ska komma, morgon respektive kväll, men när det är mulet… 🙄