Vilken lättnad jag fick igår! Efter en ordentligt nedbantad shoppingrunda på shoppingområdet S, for jag och åt, och sedan vidare till verkstaden med bilen. Ett par timmar för tidigt, men jag hade inte räknat med att shoppingen skulle gå så fort – jag är van att vara där på lördagar då alla andra också är där. Nu var det som en västanfläkt; max en eller två före mig i kassaköerna, gott om nära parkeringar. Shoppingen gick oväntat snabbt och tur var väl det, då mitt knä började krångla. Inte som när jag var tvungen att sjukskriva mig men ont ändå. Nå, jag överlevde – och verkstaden var gratis! Det gick på garantin! 🙂
For förbi en extremt tidig sväng till B och precis då kom lille J hem från skolan! Han hjälpte mig lasta toapappersbalarna i bilen, så jag gav honom en kram och sedan åkte jag hemåt. Iddes inte vänta tills de vuxna kom hem. Det var riktigt skönt att komma hem igen och kasta mig över Voltarensalvan. Under dagen hade jag knaprat värktabletter (har jag alltid i handväskan + vattenflaska jag kommit håg att ta ut i bilen) men de hjälpte inte så mycket. Salvan hjälpte lite grann, den också, men det var kryckan som gällde. Kryckan får följa med till jobbet idag, för avlastning av det onda knät. (Och, nej, jag har fortfarande inte handlat mat…)
I lördags blev jag bjuden på middag hos C, och självklart var A där också. Jag fick veta en nyhet: de ska flytta ihop – på riktigt! 🙂 De har varit särbo i flera år, med varsitt hus att ta hand om, men när nu C tagit körkort ska de flytta till Byn. Jag tror de bjudit in alla de kände, för där vimlade av folk – några kom, några for, allt eftersom kvällen gick. Själv for jag hem i ”lagom” tid, då jag vet att middagar hos dem kan dra ut på tiden och jag inte är någon partymänniska längre. (Läs: när det börjar spelas hög musik är det dags för mig att fara hem.) (Jag är ju för fasen gammal! 😉 ) Men det var i alla fall jättekul att vara på fest även för en tråkmåns som mig! 🙂
På middagen träffade jag A, som jag inte sett på länge. Hon berättade att hon gått i pension så fort hon kunnat, trots sitt utbytta knä. OK, det var inte knät som fick henne att pensionera sig, utan hon tänkte som jag: bäst att ta pension medan man ännu orkar göra något av allt det man tänkt göra efter att arbetslivet är över. Jag har ju redan dåligt med ork och bättre lär det inte bli. 🙄
UPDATE
För alla er som undrar, så gjorde jag ingen äppelpaj att ta med i lördags. Jag insåg att ingen kommer att orka någon efterrätt i alla fall, och det var så sant som det var tänkt. Det var knappt vi ens orkade dricka kaffe efter all den goda maten!
Nu duggar middagsinbjudningarna tätt! Jag blev bjuden på middag om ett par veckor igen! Visserligen ”bara” med en av fackets regionala ombudsmän och tillsammans med resten av styrelsen, men ändå! 😆 Nu är ju min ”påläggskalv” S tillbaka från semestern (tror jag?) så jag hoppas att han också kan komma. Det är bra om han hinner börja träffa regionfolk, så han får lite kläm på vilka de är. Mycket roligare att ringa dem om man har ett ansikte i minnet.
Siri har varit utan halsband en dag eller två, då det behövde laddas, och idag ville hon ab-so-lut inte ta på det igen, utan försökte på alla sätt slingra sig förbi mig. Jag lyckades till slut få fast henne och klämma fast halsbandet, så nu blev hon kvar ute och kommer kanske att gå sin runda innan jag kommer hem igen. Eller också går hon sent ikväll, när trafik och folk tystnat för natten.
På tal om tystnad: i morse har jag äntligen hört storspoven! 🙂 Nu är det vår!
