Jag hann knappt skriva färdigt det förra inlägget, så fick jag glädjande besked: om alla prover var OK skulle jag få åka hem, redan samma eftermiddag – och det gick bra! 🙂 Utrustad med en ny (förlängd) medicinlista och en vårdplan skjutsades jag ner till vänthallen bredvid Apoteket, så jag hann ta ut mina nya mediciner medan jag väntade på sjuktaxin hem.
Jag stannade hemma igår men på måndag ska jag tillbaka till jobbet igen. Imorgon blir det en rejäl arbetsdag här hemma, då B kommer och agerar städpatrull. Hon får viss hjälp av sin bror A, tror jag, om han inte jobbar. Hennes sambo A har varit förbi med ett släp som ska fyllas. Jag är helt inne på att göra mig av med saker; t ex har jag inte mindre än tre skrivbord i vardagsrummet. Det räcker med ett, jag har redan valt vilket som får vara kvar.
Jag har dessutom ytterst goda nyheter att berätta: jag har slutat röka! 🙂 Nu har jag klarat mig en vecka, men ska för säkerhets skull ta med de cigg jag har kvar till jobbet, så min kollega får dem. Jag har – peppar, peppar – inte blivit sugen på en rök än, men jag vill inte ha dem hemma om/ när suget slår till. Det hjälper inte att slänga dem i soporna, om begäret klöser i mig finns inga gränser för hur svinaktigt jag kan uppföra mig för att komma över en fimp… 🙄
Över till sjukvården: det finns bara gott att säga om den vård jag fått under de dagar jag varit på sjukhus, redan från akuten här hemmavid. 🙂 Jag sökte ju bara för andningen, eftersom min akutpuffare var slut och Apoteket stängt. Sköterskorna tog pulsen och ett ekg på mig och upptäckte förmaksflimret, kontaktade akutläkare i K, som tyckte de skulle skicka dit mig.
Väl på akuten i K hamnade jag i ett stort kaos med folk som stack mig här och där, frågade efter mitt personnummer, gav mig mediciner (tabletter, injektion, inhalation), o s v – alla pratade i munnen på varandra. Jag har sett tillräckligt många läkarserier 😉 för att veta att de gör överlämningar mellan varandra utan att jag behöver bekymra mig, så jag höll mig stilla och svarade bara på direkt tilltal.
Efter de mest akuta åtgärderna skrevs jag in på en vårdavdelning, där jag hade lyxen att få ett dubbelrum helt för mig själv. Till att börja med, i alla fall – en sen kväll fick jag en kompis som flyttade vidare till annan avdelning redan nästa dag. Annars var jag själv, och fick t o m en TV på rummet! 😉 Sköterskorna och all annan personal jag träffade var verkligen supergulliga, allihop.
Maten var mycket bättre än jag väntat mig. Jag hade någon föreställning om att sjukhusmat är ”okryddad mat av obestämbart ursprung”, men oj vilka godsaker som serverades. 😳 När jag fått upp syrehalten i blodet så jag orkade gå till matsalen, träffade jag två andra damer i lämplig ålder, som också njöt av maten. (Det grämer mig lite att jag missade fisksoppan, den såg vi verkligen fram emot att få bedöma. 😉 )