Så har helgen lunkat förbi och det är äntligen måndag! Med lite tur får jag stödstrumporna idag så jag kan fara till jobbet, och slipper sitta hemma och uggla ensam vid köksbordet. 🙂 Det är förödande för min vikt att jobba hemifrån, just sayin’. Under helgen har jag stoppat i mig allt möjligt onyttigt jag skrivit upp på handelslistan åt hemtjänsten – för även om de inte köper något ”extra”, som inte står på listan, så köper de det jag skrivit upp. 😉
Det är runt -20 grader, tror jag. Jag har faktiskt inte kollat ordentligt men Siri tyckte det var för kallt när jag ställde upp altandörren åt henne. Hon brukar behöva några försök på morgonen innan hon inser att det inte blir varmare ute om jag lämnar altandörren öppen. 🙄 Dessutom tycker jag det är skönt att vädra och släppa in färskt syre.
Solen visar sig de flesta dagar, även om den inte värmer (än så länge), och det är förödande vackert med solsken på den gnistrande vita snön. Det tar kanske en månad innan takdroppet kör igång, och då kan jag nog börja sitta ute på altanen igen. Nu är det för halt, p g a is och snö, så jag går inte ut med tofflorna – de är alldeles för hala.
Jag har börjat lyssna på en ny bok: ”Krypskytten” av M.W. Craven, ännu en bok om Washington Poe. Har inte hunnit så långt in i storyn men den artar sig. 😉 Det största problemet är att jag alltid har för mig att böckerna utspelar sig i USA, men det gör de inte. De är så engelska de kan bli! Det måste vara för att han heter Washington, som sätter mig på fel spår hela tiden. 😳
