Jag kom hem redan i förrgår på em, men har inte haft tid att skriva något förrän nu. Det var en massa olika tider och besök som skulle ordnas – men idag har jag tid. Förhoppningsvis har jag bokat in/ om allt som behövde ordnas under de närmaste veckorna.
Först av allt meddelade jag min chef att jag blir hemma resten av veckan, fast jag inte är kvar på sjukhuset längre. Även om jag faktiskt längtar tillbaka till kontoret (och kollegorna) så är det inte läge just nu. De stödstrumpor jag ska ha har inte kommit, så jag får ha lindade fötter och ben, vilket gör att jag inte får på mig skorna.
De har vätskat ur mig så jag tappat de 14-15 kg jag lagt på mig sedan oktober, och det märks på benen. A tyckte att en rättvis beskrivning av mina ben varit ”telefonstolpar med tår” – jämntjocka ben hela vägen ner över fötterna. 😆 Det känns mycket bättre i benen nu, jag kan vinkla foten utan att det spänner i huden på underbenet.
Gissa om Siri var glad att se mig igen? 😉 Hon hade ju fått gömma sig i flera dagar för de oerhört farliga kattvakterna A och C 🙄 så när jag kom hem fick hon äntligen bli kliad. Vi har myst tillsammans och hon har skällt ut mig: lämna henne sådär, utan att fråga om lov först. Nu har hon lugnat ner sig en aning, men jag har minsann hört att hon inte var nöjd över mitt påhitt.
Eftersom jag låg i ett rum för fyra (även om vi aldrig blev mer än tre) så hade jag en gullig liten tant som rumskompis. Hon var 85 år och kvittrade på blekingska hela tiden. Vi hade samma sorts humor och gick väldigt bra ihop! När jag skulle åka önskade jag att vi skulle ses någon gång igen – bara inte på ett sjukhus. Det tyckte hon lät bra. 😉
