Än så länge har jag lyckats stå emot de (mycket svaga) impulser jag haft att skaffa ett konto på Facebook. ”Alla” säger att det är så bra för att hitta gamla vänner och drar upp gamla klasskamrater de träffat där. Jaha?
Jag bor kvar i hemtrakterna, har viserligen bytt efternamn men är ändå inte svår att hitta, ifall någon f d klasskompis dyker upp. Min årgång hade klassträff redan för tio år sedan, och det lär inte bli någon i år (nu är det 30 år sedan vi gick ut 9:an). Det spelar ingen roll, jag hade ändå inte gått. Det räcker med en…
För att återgå till FB, jag förstår inte finessen? Måste jag hålla hela världen uppdaterad om vad jag gör hela tiden? Det gör jag ju här, visserligen med en mindre skara läsare, men alla behöver verkligen inte veta allt om mig.
Sen finns Twitter också. Att twittra är att mikroblogga, om jag förstått det rätt. Det är definitivt inget för mig, då jag älskar att tjattra, både länge och väl. I min blogg tjattrar jag via tangentbordet, i verkligheten surrar jag som attan – motsvarar verkligen inte bilden av den tysta norrlänningen.
Jag har länge varit motståndare till mobiltelefonen, att alltid ha med & igång den har jag tyckt varit ett fjortisfenomen. Speciellt som jag oftast är omgiven av fasta telefoner där folk kan nå mig. Nu har jag krupit till korset och börjat använda min mobil mer och mer, istället för att ha den liggande avslagen hemma på köksbänken. Framför allt är det billigare för juniorerna att ringa mig, då vi numera har samma leverantör.
Bara för att jag bloggar behöver jag inte tala sanning, eller hur? Jag friserar lite här och lite där, en del saker är helt sanna medan andra kan ha fått ett tunt lager polityr, för att se bättre (eller sämre – jodå, det förekommer också, men inte lika ofta) ut.
[tags]Facebook, Twitter, bloggar, mobiler[/tags]
