Julefriden har sänkt sig. Jag är ensam vaken (ja, förutom katterna, då) och TV:n surrar i bakgrunden. SVT:s morgonprogram har inte tagit julledigt.
Kylen är proppfull med väntande godsaker. Den jungfruliga julskinkan (jag har inte provsmakat ens en pytteliten skiva) väntar på att det ska bli julfrunch, då juniorerna och jag ska äta blöta.* En av våra jultraditioner.
Under eftermiddagen ska juniorerna åka till L och hämta en julgäst. Förhoppningsvis har inte vädret ställt till allt för många förseningar under resans gång. Jag fixar julbordet medan de är borta, så vi kan äta när de är hemma igen.
Jag ska gå till farsan en snabbis idag. Egentligen gjorde jag undan julbesöket redan igår, men det behövde handlas lite åt honom, så jag fixade det när jag handlade åt mig själv. Då klockan hann bli rätt mycket (med gamlingars mått mätt) hann jag inte gå över med varorna igår.
När jag ändå var ute med bilen, passade jag på att åka till I och C och önska dem en trevlig helg. Vi är sådana kontraster, C och jag: det är kanske därför vi trivs så bra tillsammans? Mitt julpynt består av en stjärna i köksfönstret och en ljusstake i vardagsrummet. Punkt slut. Hon har massor av pynt och älskar att pyssla, och man missar inte att det är jul i deras hus. (Blinkar man hos mig kan man missa de få pynt man går förbi.)
Nu ska jag kolla kylen ännu en gång. Kanske bäst jag provsmakar skinkan ändå? Tänk om den är dålig? Och jag hör bestämt att den gravade laxen ropar efter mig…
[tags]jul[/tags]
*) ”Blöta” är vetetunnbröd doppat i hett skinkspad. Man fiskar upp det med hålslev och äter med skinka och smör. Dopp i grytan på norrländskt vis. Ifall ni inte visste det.