Idag lyser solen och allt känns genast bättre, även om luften är kall.
Under lunchen väntade jag utanför grillen på min mat. Då och då hördes något som lät likt ett djur som råmade i nöd. Som den inbitna norrlänning jag är, vet jag att det är plågade skotermotorer som råmar nere på älvens is. Inget att ens lyfta på ögonbrynen åt.
Det syns inte så bra på bilden, men trots att föret är långt ifrån perfekt så har skoterspåren redan gjort en bred matta längs isen. Det är på både gott och ont. Jag gillar inte skotrar (de både luktar och låter illa) men samtidigt ger spåren oss, som inte har skoter, frihet att ta sig ut i landskapet.*
Man är väldigt oskyddad när man kör skoter, eller åker med som passagerare. A vurpade med sin skoter för några vintrar sedan** och har nu besvär med ryggen. Jag misstänker att det är skoterolyckan som ställt till det för honom, men det är inte mycket att göra åt den i efterhand. Träning, träning och åter träning av de rätta muskelgrupperna är väl det enda som hjälper.***
För att återgå till det perfekta skoterföret: just nu är snön för riklig och för lös. Det behöver komma en rejäl blida, som slår ihop snömassorna. Annars är det som att köra i kvicksand: ingen botten (alltså inget grepp) förrän man når själva marken. Inte kul för föraren då snön är meterdjup. Inte kul för markägaren som får mark och växtlighet söndertrasade.
[tags]snöskoter, skoterspår[/tags]
*) Detta förutsatt att spåren håller att promenera på, vilket jag inte tror att de gör riktigt än. Lite blida och sedan en omfrysning – då blir det stenhårt.
**) Vintern efter hösten då B totalkvaddade min bil, tror jag det var, enligt devisen ”en olycka kommer sällan ensam”.
***) Han är alltså inte sjukare än att han jobbar som vanligt (skrivbordsjobb) och ibland tar ett nappatag med min snöiga gård.