…står de i farstun, brukar man säga.
Under helgen diskuterade B och jag min mor och hennes bekantskap med en flyktingfamilj, som jag totalt glömt bort namnen på. Det är många år sedan de flyttade till södra Sverige, men jag vet att de hört av sig till mina föräldrar efter flytten.
Igår fick jag en vänförfrågan från mannen i familjen på Facebook!* Jag tackade ja till den, då vi umgåtts en del, främst genom mina föräldrar. Inte nog med det; på kvällen – medan jag och A väntade på att middagen skulle bli färdig – ringde frun!
Hon blev förstås ledsen över att både morsan och farsan var borta, men det var inte helt oväntat; de var ju gamla. Vi pratade en stund, för hon ville ha uppdateringar om oss alla.
Jisses! Jag hade inte ägnat dem en tanke på många år. Så nämnde B dem – och helt plötsligt hör de av sig. 😯
[tags]flyktingar, gamla bekanta[/tags]
*) När jag såg namnet kom jag ihåg vad de – föräldrarna i familjen – hette, plus att han hade bilder på sig själv från förr och nu på sin FB. Jag kände förstås igen honom.
