Vi hade en liten diskussion under fikat. Den handlade om att vara ensam; jobba ensam (i kontoret/ rummet med medarbetare i sina kontor/ rum) eller vara ensam hemma (i ett folktomt hus).
Jag kontrade med att ”jag är ensam” är något helt annat än ”jag är själv”. Ensam ger intrycket av en ynklig person, medan själv ger intrycket av en person som kan klara sig på egen hand. Det drog igång en livlig diskussion bland de andra vid fikabordet (som allihop lever i parförhållanden, jag var enda singeln just där och just idag). De hade helt enkelt inte tänkt på hur olika det kan uppfattas.
Summan av kardemumman (som jag ville få fram med mitt inlägg) är att: jag är själv, jag är inte ensam. En fråga, bara: är det ett typiskt norrländskt uttryck? Vi brukar t ex säga: ”Jag ska själv till IKEA”, vilket betyder att ingen annan följer med.
[tags]ensam, själv[/tags]
För det mesta är jag själv, det funkar bra.
Men det händer att jag är ensam. Det känns sådär.
Det är skillnad, beroende på hur man ser det. Det är värre att vara ensam när man är två, än ensam när man är själv. Men ibland behöver man vara ensam.
Kram!