Som vanligt somnade jag när jag skulle se ”En plats på landet” igår. Sov gott till runt 23, då jag vaknade och svor inombords – jag hade ju tänkt göra undan att duscha och tvätta håret under kvällen för att slippa fara till jobbet med blött hår i denna kyla! Nå, jag insåg att jag ändå skulle vara pigg i några timmar efter tuppluren första delen av skönhetssömnen, så jag hoppade i duschen mitt i natten.
Efter att ha duschat, laddat kaffebryggaren och annat småplock, gick jag ut och tog mig en rök strax före midnatt. Det var stjärnklar himmel, så jag satt och studerade Orions bälte (en av de få stjärnbilder jag vet vad de heter) och filosoferade, medan jag hörde en bil komma till äldreboendet bredvid Snigelskalet.
Nattsköterskan*, antog jag, och funderade inte mer på det – tills larmet på bilen plötsligt slog igång! Personen hade hunnit gå in, men jag tänkte att larmet kanske hördes även inomhus. Bilen blev tyst, men stod och blinkade. Jag rökte färdigt, och precis när jag skulle gå in slog larmet igång igen.
I vanliga fall hade jag inte brytt mig, men när det är -25 grader kan en larmande bil tömma batteriet rätt fort, så jag ringde till äldreboendet och talade om att nattsköterskans bil stod och larmade.
Nu tror personalen säkert att jag sitter och håller koll på dem, men jag hade inte märkt larmet om jag inte varit ute precis när det slog igång. TV:n (och mitt döva öra) tar effektivt kål på ljud från omgivningen. På sommaren, när fönstren är öppna kan jag höra larm ibland, men då bryr jag mig inte.
[tags]kyla, billarm, äldreboende, Creedence, The night time is the right time[/tags]
*) Vi har två äldreboenden, så sjuksköterskan alternerar mellan dem under natten.