Allmänt

Lite konstigt

Det var så lugnt hemma hos mig igår, så det kändes nästan lite konstigt. Inte för att A gör mycket väsen av sig när han kommer förbi, men det var nästan onaturligt tyst och stilla. Det kan förstås bero på att froppisen är förälskad i badrumsgolvet, och inte propsar på så mycket uppmärksamhet från mig längre. 😉

Jag är lite sur på TV8. De visar samma avsnitt av ”Unge kommissarie Morse” på både torsdagar och lördagar, när de nu bytt säsong av serien. Inte för att det gör något att jag får se samma avsnitt två gånger, men ändå. Tidigare visade SVT1 (vill jag minnas) den senaste (?) säsongen av samma serie på lördagar (tror jag det var) men den tog slut och nu är det inget jag vill se där.

Jag är ju en sucker för engelska TV-deckare, från ”Morden i Midsomer” och uppåt. 😉 Inte så mycket pang-pang, men ändå action. Mer av hjärnornas kamp, inte så mycket våld. ”Ett fall för Vera”, ”Shetland”, ”Mördare okänd” med Trevor Eve, ”Tyst vittne” med Emilia Fox, ”Ett fall för Frost” med gubbiga David Jason, o s v. *aaahhh* *lutar mig tillbaka i soffan med tekopp i handen* 😆

För att återgå till ”Unge kommissarie Morse”, så har jag – förstås – även sett ”Morse” (och ”Lewis”) när de serierna gick. En liten blänkare till ”Morse” visas faktiskt i det allra första avsnittet av UKM: unge Morse tittar sig i bilens backspegel och gamla Morse (John Thaw) tittar tillbaka! *jublar*

Innan jag nu snöar in fullständigt på mina favoritdeckare, så kan jag meddela att jag faktiskt ser annat också, men just deckare är mina favoriter, precis som när jag läser. Jag har börjat lyssna på ”Flickan utan hud” av Mads Peder Nordbo och den verkar lovande – den rev igång med ett synnerligen blodigt och bestialiskt mord direkt! *moahahaha*

Jag tror deckare är så populära (det är ju inte bara jag som läser sådana) för att de ger lite spänning i vardagens gråa lunk. Dagarna går och går – och hoppsan där for ett helt år. Jämngrå gröt med mellanmjölk, typ. Inget att bli upphetsad över. Ett saftigt (påhittat) mord, däremot…! 😈

Ibland klämmer jag in någon kärleksroman emellan de rysliga morden, bara för att liksom vila mina nerver ett tag, men de är så förödande tråkiga att det bara blir en enda – sedan är jag tillbaka på deckarbanan igen.