Nu kanske jag får lite frid och ro under resten av dagen. Jag har hunnit med mycket under förmiddagen:
- Följt med morsan till doktorn. Det innebär att sätta henne i rullstol, köra henne till bilen, lasta henne, köra in rullstolen igen. Köra bilen över till vårdcentralen och hämta en rullstol i hallen, så jag kunde lasta henne ur bilen och i rullstolen. Vänta på hennes tur hos doktorn, hjälpa till att få båda parter att förstå varandra*, hålla handen när hon fick spruta, lasta henne i rullstolen och iväg ut till bilen igen. Köra henne till äldreboendet, hämta rullstol, lasta och köra henne till avdelningen.
- Upptäckt dubbelbokningar av frisörbesök och fotvård för både morsan och farsan. Bokat om, lämnat meddelanden, ordnat skjutsande åt olika håll olika dagar och olika tider.
- Hann hem för att äta, ge mat åt katterna, ta in posten, ringa dottern som fått ett paket till min adress.
- Lämnat in ett par av morsans skor, vars spänne gått sönder, på skoaffären och fått ett nytt par i utbyte. De måste tas till morsan så hon får prova om de sitter bra. Om inte, får jag ta tillbaka dem och försöka lösa det på något annat sätt.
- Tillbaka på jobbet gick jag ner i fikarummet och tog mig en kopp kaffe (vilket jag inte hann göra hemma). Då efterlyste dottern bilen. Hon kom och hämtade bilnyckeln, så jag får promenera hem efter jobbet.
Nu hoppas jag eftermiddagen blir lugnare, så jag får något gjort.
[tags]det är mycket nu[/tags]
*) Eftersom morsan är så dement som hon är, så svarar hon inte alltid på rätt fråga. Dessutom hör hon dåligt. Samtal utspelar sig i stil med:
– Tar det ont om jag böjer knät?
– Vi har bara ett litet hus.
– Jaha, men tar det ont när jag gör så här?
– Jag har sagt upp mig från jobbet.
– Ställ dig så jag får se om du stödjer på hela foten.
– Men var ska vi bo?
O s v, o s v… Gissa om jag behöver ”tolka” mellan de deltagande parterna? Morsan vet inte ens varför hon är där – eller ens var hon är – även om hon har ont.
