Det verkar som att det här blir sista dagen med sträng kyla – för den här gången. 🙄 Imorgon skulle det börja bli lite varmare, d v s tjugonånting istället för trettinånting i minusgraderna enligt väderprofeterna. Men då börjar det väl snöa istället, så aldrig får man vara riktigt glad. 😉
Helgen har varit och farit. Jag har verkligen inte gjort mycket, det räcker att försöka hålla mig vid liv, ungefär. Min andning blir inte bättre, tvärtom, men jag väntar på att få en egen ”puffare” (modellen heter tydligen Pariboy) att använda hemma för att få lite ordning på andningen. Allt tar så lång tid för mig, jag måste ju hinna andas mellan varven också.
Just nu jobbar jag hemifrån inte bara på grund av kylan, utan för att jag antagligen inte skulle orka ta mig hela vägen till garaget, där bilen står. Jag får starta tidigt med morgonsysslorna imorgon då jag ska vara tidigt på provtagningen. Alltså, förstår ni? Bara att klä på mig är som att springa ett maratonlopp. I uppförsbacke. Med motvind.
Nå, jag har ju världens bästa kollegor: A ska kolla min jobbpost och komma förbi med den när hon åker hem på lunch. 🙂 Då hinner jag ju jobba ikapp med sådant som kommit in på papper, för det som kommit i mailen kan jag ta hand om hemma, direkt på en gång.
UPDATE
Jag glömde ju berätta hur jag lyckades slarva bort årets julklapp från arbetsgivaren! Ni vet ju att jag är allmänt dagvill, har noll koll på veckodagar/ datum och andra mer eller mindre viktiga saker. Till julklapp fick vi presentkort på handskar – varma, rejäla norrbottniska handskar – som man måste välja modell och storlek, vilket krävde att man måste mäta handen med måttband.
Jag trodde jag hade gott om tid och satte mig igår (efter att äntligen ha hittat måttbandet) och började fylla i uppgifterna på webbsidan. Då visade det sig att sista dagen för att lämna in uppgifter + rabattkod var i lördags! *gaahhh* Nå, jag klarar mig utan nya handskar, men irriterande att jag inte kommit mig för att fixa det i god tid.
Just nu sitter jag i telefonkö. Det framkallade lite hjärtklappning tidigare, men nu har kön lugnat ner sig. Rösten talade nämligen om då och då att ”du har för närvarande plats nummer ETT (lång paus) hundra trettio fyra i kön” men nu har jag hamnat under hundra så jag slipper höra det. 😆
Det är lite spännande med telefonkö ibland. Oftast kommer jag fram till slut, men jag vet kollegor som lyckats komma fram precis när företagets/ myndighetens telefontid tagit slut – och då bryts samtalet bara! ;shock:
UPDATE 2
A svängde förbi med en överraskande tjock pappersbunt, men det visade sig att hon tagit med allt jag hade på skrivbordet, för säkerhets skull. En hel del var färdigt, behöver bara sorteras in i rätt pärmar, men det visste ju inte hon. Jag har varit sysselsatt hela em, tills jag tog en kaffepaus. När jag kom tillbaka efter den hade datorn loggat ut mig stenhårt och totalvägrade att släppa in mig igen. Ja, ja. Jag ska ju ha något att göra imorgon också. 😉
