Idag är det stoppdatum för vårt just nu viktigaste arbete, eller som vi brukar kalla det: D-Day. 😉 När en sådan dag är över, är vi en utmattad korridor som pustar ut så tavlorna fladdrar mot väggarna. Jag får pusta här hemma i ensamhet – men det kommer att pustas, jag lovar.
Det finns ju orsaker till att jag inte låtit sjukskriva mig även om det kanske behövts. Jag kan inte ligga hemma och veta allt som behöver göras, det stressar bara upp mig. Allt som jag skulle göra hamnar ju i så fall på mina medarbetare, som har tillräckligt att göra med sina egna arbetsuppgifter. Det är ju inte så att vi rullar tummarna och bara längtar efter att få ännu mer att göra… 🙄
Nå, jag ska inte gnälla över jobbet. Själva jobbet är kanske inte något man drömmer om som ung (när man ska välja utbildning) men jag har ju snart jobbat här i 25 år. Det bästa med jobbet är kollegorna, speciellt två av dem – vi är (H)Järngänget! 😆 Men jag gillar dem allihop och saknar dem förskräckligt mycket när jag nu tvingats vara hemma så länge.
Jag mår mycket bättre idag och tror faktiskt jag ska prova ta mig till jobbet imorgon! Efter morgonens medicinering kollade jag, och då låg syret på 83 och pulsen på 59, så det blir bättre! Annars har syret följt pulsen efter elkonverteringen; när pulsen gick ner gjorde syret också det. Inte bra. Men, som sagt, det börjar vända. Jag fick även en antibiotikakur plus kortison att ta den här veckan, det gör nog sitt till också. Det är en infektion/ inflammation som lurar i kroppen, förhoppningsvis går den över nu.
Haha, jag tittade precis mot diskbänken och det syns verkligen att jag gjorde fisk med spenat igår: det står grönprickiga kärl överallt, fast jag bor ensam! 😳 Note to self: använd ugnsform i annan färg än vitt nästa gång jag gör fisk med spenat. Matplanerna för idag är inte riktigt klara än, men det lutar mot pasta med baconsås. Hör och häpna: jag var faktiskt så huslig igår att jag fyllde och slog igång diskmasken! Nu återstår förstås att tömma den, men det är fort gjort. Vilken dag som helst… 😉
