Det slog mig i morse, när jag grävde efter annat i min pyttelilla handväska, att jag inte behövt akutpuffa mig på länge! Akutpuffaren låg i väskan, det var därför jag plötsligt kom ihåg att den över huvud taget fanns. Jag påminde Å när jag kom till kontoret, för hon har ett par gånger – när jag mådde som värst i vintras – fått hasta från sitt kontor till min garderob och ta fram väskan åt mig, när jag inte orkat ta mig från skrivbordet till garderoben (alla tre stegen) för att komma åt puffaren. 😯
Numera puffar jag mig bara med den dagliga medicinen på morgonen hemma, när jag tar andra mediciner, och jag har inte ens behövt använda min lånade PariBoy på länge. Jag lämnar inte igen honom än, för om jag blir förkyld kommer jag nog att behöva all puffning jag kan få… Det är ju då jag mår som sämst, med andningen i alla fall. Nu har jag ju min Snarkis också, som hjälper till med andningen när jag sover, så det ska bli intressant att se hur nästa förkylning artar sig.
Tro det eller ej, men jag stekte faktiskt de förväntade karrékotletterna igår, och kokade en blandning av ris och mathavre, plus en påse djfr gröns, som tillbehör! 😉 Nu har jag middagsburkar i kylen igen men inser att jag behöver fylla på mitt förråd med såser. Eller, rättare sagt, få hem yoghurt så jag kan göra egna smaksatta såser till den mat jag lagar. Att bara röra ihop yoghurt med valfri smaksättning – kanske flera olika kryddningar – ger en snabb sås till maten när den annars kan upplevas som lite torr.
Mina knän mår som sämst när jag står stilla. Då liksom ”klickar” de ihop, som Legobitar. Själva ihopklickandet tar inte ont, men isärtagandet, när leden böjs igen… Nå, jag kan fortfarande ta mig fram och snart har jag semester. Planerna för min semester är att börja promenera korta bitar med Kalle för att få igång lite kondition. Nu pratar vi väldigt korta promenader, typ till de närmaste grannarna, men all vår början bliver svår, eller hur det heter. 😳 Med Kalle har jag ju sittplatsen med mig när inte benen bär längre.
När jag jobbar ids jag inte börja lyfta ut Kalle ur bilens bagageutrymme när jag kommer hem. Jag går oftast ingenstans på kvällarna, kanske till soptunnan om jag absolut måste, och det klarar jag med kryckan. Kalle är ganska tung och inte så smidig att hantera när han är ihopfälld. Nå, jag orkar lyfta honom och det är ju bättre att han går att fälla ihop än att det inte går att göra, men eftersom jag inte har en kombi så är det liksom en liten tröskel att knuffa honom över, både när han ska in och ut ur bilen. Och det retar mig att bagaget är liiite för kort, så jag måste ha ena halvan (den mindre) av baksätets ryggstöd nedfällt. 🙄
Igår lyssnade jag klart på boken jag hållit på med ett tag. Nu återstår att försöka hitta en ny bok att lyssna på: blir det en blodig deckare eller blir det en myspysdeckare? En deckare lär det bli, så mycket vet jag, men nu under sommaren kan annat dyka upp mitt flöde. Eftersom det snart blir födelsedagsfirande (lille J fyller tonåring! 😯 ) så behöver jag hitta något att lyssna på under färden till och från L, om det inte blir samåkning med A och C. Jag vet inte om/ hur de jobbar eller när kalaset ska bli, utan det visar sig väl när det är dags.
Jag kan inte fatta, alldeles nyss var det två veckor kvar att jobba – och ikväll ska jag plocka ihop datorn med tillbehör och ta med hem för att jobba hemifrån, som vanligt på fredagar. Då är det bara en vecka kvar att jobba innan jag får ledigt! Jag har fortfarande beslutsångest över hur jag ska göra med marknadsfredagen (nästa vecka) – jobba hemifrån, så jag sedan måste till jobbet och ställa tillbaka datorn, eller ta ledigt, även om det är väldigt fel dag att vara ledig just den fredagen… 🙄 Ett solklart i-landsproblem, eller hur?
