Jag har precis drabbats av både skrivklåda och skrivkramp – samtidigt!
Det är ju så att jag inte skriver om allt här i bloggen och just nu känner jag för att ”skriva av mig” en del, just sådant som inte platsar här. Så enkelt är det. Jag får väl skaffa mig en annan dagbok. Rosa med hjärtformat lås, eller med hästar, valpar eller kattungar på. 😉
Min allra första dagbok (av modellen med hjärtformat lås) var faktiskt lila, om jag inte minns fel. I alla fall låset, ryggen och baksidan. På framsidan var det ett flickansikte i halvprofil som omgavs av blommor i olika färger, i en sorts flummigt utsuddad stil (det här var på 70-talet). Bladen var olinjerade, men det följde med ett randigt papper att lägga under sidan man skrev på.
Den rymde stilistiska verk i stil med: ”Tosca är den Bästa Hästen jag vet!” eller ”Killar är dumma i huvudet. Hästar är bäst!”, alternativt ”Hon är inte min bästa kompis längre och kommer aldrig mer att bli!” varvat med ”Vi har en Hemlig Klubb tillsammans!” gällande samma person.
Den följdes av fler dagböcker, de flesta med lås men en del utan. Under senare tonåren började jag skriva korta anteckningar i små fickkalendrar, sådana man river av ett hörn för varje uppslag, ni vet? Lagom stora att rymmas i jeansjackfickan, där ingen fick komma åt dem. Och ifall någon skulle komma åt dem, så var alla Viktiga Saker ändå inte skrivna i dem, utan i en låsbar dagbok. Som förvarades i en låst låda. I mitt låsta rum. 😉
Mina dagböcker är brända för många år sedan. Jag har själv eldat upp dem i vedpannan hemma hos päronen, för att ingen skulle komma över de spridda anteckningar jag knåpat ihop under årens gång. Låter som att det var Pentagonhemligheter, men jag lovar: det var det inte. Det var mycket hemligare än så! 
[tags]dagbok, dagböcker[/tags]