Katterna känner nu att det verkligen är vår i luften. De sitter ute på trappen och stenvägrar att komma in – det är ju så skönt att sitta ute! Med halvslutna ögon lapar de sol med sina pälsar och njuter av tillvaron.
Madamen och froppisen småbusar med varandra, under gamlingens överinseende. Ibland, om de blir för våldsamma, harklar han till och sträcker lite på sig: -Nu får ni lugna er! Men de lyssnar inte, utan springer iväg i det rasslande fjolårsgräset runt husknuten.
Det allra ”farligaste” är Den Våta Vägbanan. Gatan har våta kanter, där vattnet från de smältande snökarmarna sakta flyter, och de våta rännorna måste Hoppas Över. Madamen och froppisen jagar varandra fram till det våta. Stannar, luktar på vattnet och gör sen ett jättesprång från stillastående; först den ena, sen den andra katten.
Vissa dagar kommer de inte in från sin morgonsväng innan jag går till jobbet, så de blir kvar utomhus hela dagen. De kvällarna är de jättetrötta och bara sover, för även om de bara suttit på trappen och väntat så är det mycket att hålla koll på under en hel dag. Folk och fä (läs: hundar) som går förbi, bilar som kör efter gatan, fåglar, något som blåser efter marken, m m. Klart de blir trötta!
När jag kommer från jobbet en sådan dag, så rusar tre pälsklädda varelser mot mig i samma ögonblick de ser mig komma runt husknuten, och alla ropar i munnen på varandra hur mycket de saknat mig. Och hur hungriga de är… De kryssar i åttor runt mina fötter medan jag liksom vadar genom katthopen på väg mot dörren, så jag kan släppa in de utsvultna rackarna. (Oftast är det inte mer än en eller två som blivit kvar ute, men det räcker – jag lovar!)
[tags]vårkänslor, katter, lekar[/tags]