Pllötsligt ringde det på dörren, som för omväxlings skull var låst fastän jag var vaken (jag tänkte gå i duschen, men ”skulle bara” först och hade fastnat i annat). Jag fick för mig att det var L och E, och rusade till dörren och öppnade.* Där stod M, som jobbar på äldreboendet här bredvid under sommaren.
Hon var så bekymrad över att en hund gick lös efter gatan. Visste jag vems det var och kunde jag låna henne en bunke så hon kunde ge den vatten, då det var så varmt och den såg ut att vara svimfärdig? Jag flinade och förklarade att:
- den hunden rymmer då och då från ett hus längre ner efter gatan
- den är typ 100 år gammal och går därför inte så fort, samt rör sig stelt, och
- den går sin runda och sedan hem igen.
Hon var ändå orolig, men skulle ringa husse/matte då jag talat om vems hunden var. Jag vet inte hur det slutade, men misstänker att ingen iddes åka och hämta den. Den gör inte en fluga förnär, utan lufsar stapplar sin runda på ren och skär envishet. Hunden är lite svår att få fast, om man försöker, då den inte har något halsband. Den kommer inte heller om man lockar på den (döv?), så hon hade fått springa efter den med vattnet. (Ha! Det hade varit en syn! 
)
Egentligen är det synd att låta en hund – eller vilket djur som helst – bli för gammal. Det kan inte vara kul att se hur ont det tar varje gång den försöker resa sig från liggande eller gå i trappor. Visst är gamlingen gammal men han är ju pigg, inga som helst ålderskrämpor. Lite tufsigare i pälsen och rätt så mycket envisare, och så sover han mera. Precis som jag. 😉
[tags]gammal hund, hundliv[/tags]
*) Ingen fara, jag hade inte klätt av mig.