Så blev stunden kommen, den jag tidigare oroat mig för…
Jag har sett hur gamlingens livskvalitet hastigt försämrats då han tappat både syn och hörsel. Hans rörelsesfär har krympt ihop mer och mer, för att till slut nästan endast omfatta kök (mat), hall (kattlåda) och soffan (sovställe).
Att se honom gå in i möbler, väggar och dörrar har gjort att man ibland fnissat till, med sorg i hjärtat. Han, som i många år försvarat sitt revir, vågade inte längre gå ner från bron, då han inte såg vad som fanns framför honom. De stora pupillerna (i två lägen: stora eller jättestora) stirrade panikartat ut i luften och han rörde sig med sänkt rygg. Det var inte ett värdigt liv för en stolt utekatt.
Dessutom har han magrat mycket den senaste tiden. Visst tappar gamla katter muskelmassa, då de rör sig mindre, men dessutom har han börjat dricka mycket mer. Jag misstänker att det är njurarna som spökar, trots njurdieten jag satt honom på. Det går säkert att göra något mera åt, men då han är både blind och döv och snart 18 år gammal… Nej, det blir bättre för honom att få somna in.
Jag hade tänkt ta upp saken med B då hon var hemma under helgen (gamlingen är trots allt hennes katt) men hon valde själv att närma sig ämnet. Hon har varit hem varje helg och sett hur snabbt förändringen kommit. Vi grät båda två, men det fanns inget alternativ. Han borde få dö med oss vid sin sida, innan han blev så dålig att jag måste ta ett akut beslut och B inte hann vara med. (Det, om något, hade krossat henne.)
Jag kände mig som en bödel när jag ringde och bokade tid hos veterinären, men visste att det är det enda rätta att göra i det här läget. Dagarna vi fick vänta var svåra, men nu är allt över. Veterinären var jättefin och tog väl hand om både oss och gamlingen.
Nu har han gått över regnbågsbron. Vila i frid, Sigge! Tack för alla fina år!
Sigge
1993-2011
[tags]gammal katt, avliva katt[/tags]