Ibland känner jag att jag blir så fruktansvärt less folk runt omkring mig, både jobbmässigt och privat. Att det ska behöva vara ett jävla gafflande om alla små skitsaker hela tiden…! 👿
På jobbet har vi haft ett möte om information, hur vi ska nå ut till kunderna på bästa sätt. Att somliga av oss – ingen nämnd och ingen glömd – är lite mindre kundvänliga och lever i tron att världen cirkulerar runt densamme gör att det inte är någon lätt uppgift. Vadå lägga till vår webbadress i signaturen i alla mail som skickas, vad ska det vara bra för?*
Och det är väl klart att tjejerna i växeln vet att just ”jag” sitter i möte/är och fikar/whatever, så de kopplar mina samtal till någon annan. Inte behöver ”jag” meddela det till dem – de är ju synska… Kunderna gillar förresten att ringa miljarder signaler till en telefon där ingen svarar, eller hur? 🙄
Just idag är jag på lite extra dåligt humör, då dagen började med en (lätt) försovning och därpå följande kaffebrist. Jag är inte riktigt i fas med mig själv än, och har inga planer på att bli det under resten av dagen heller. Ikväll ska jag straffkommendera mig till disken jag inte gjorde undan igår och sedan ska jag sura ihop i soffhörnan.
För övrigt är väl jag sist ut att kommentera att Whitney Houston gått ur tiden. Inte för att jag bryr mig så mycket om hennes karriär utöver ”Bodyguard”, men de flesta har väl någon relation till ovanstående låt – eller? Själv minns jag hur grabbarna (på jobbet jag hade då) brukade yyyyla till refrängen. 😉
Det var en annan tid, ett annat liv. Det har flutit mycket vatten under broarna sedan dess. Jag var en helt annan människa på den tiden… Om inte annat, så var jag yngre. 😉
[tags]sur, putt, retlig, irriterad, gnällspik, Whitney Houston, I will always love you[/tags]
*) Här är jag väldigt partisk, eftersom det är jag som sköter om webbsidan, så jag blir extra irriterad över sådana tankegångar.