Madamen är ett riktigt fluffo när hon är fullpälsad. Det är hon inte nu, eftersom jag låtit raka henne tidigare i våras – men svansen är fluffig så det räcker!
Idag, på lunchen, ville hon gå ut. Eftersom skaren bär henne, försvann hon i fjärran (med svansen som en stor fluffig flagga bakom henne). Jag lämnade altandörren öppen, ifall hon ville komma in själv, men det dröjde och dröjde.
Till slut var jag tvungen att börja locka på henne – och då satte grannhunden igång med sitt skällande igen. *suck* Att den heter samma som madamen gör tydligen hundskrället väldigt upprörd. Nå, madamen kom lufsande över skaren och följde med mig in, så allt var frid och fröjd.
Froppisen övervakade det hela från sin plats på fönsterbrädet bredvid den öppna altandörren. Det gäller att få känna på den friska luften utomhus, utan att behöva gå ut själv. 😆
På henne märks det att hon börjat sitt liv som innekatt. Hon går inte ut om det 1) blåser, 2) regnar, 3) snöar, 4) är kallt, 5) låter illa, 6) kan vara bättre att hålla sig inomhus, och framför allt 7) om mamma stannar inne. (Mamma = jag.)
[tags]katter, utomhus[/tags]
De är fina, våra husdjur! Apropå det där med namn på dem så var det som så att när jag bodde i Lund var det några som hade en katt som hette Herr Bengtsson. De brukade ropa efter den de också och det lät ganska roligt när de gick där och ropade ”Herr Bengtsson” om och om igen.
Min madam heter förstås inte ”madamen” utan har ett (väldigt?) vanligt kattnamn, men hon ville – precis som jag – vara lite lagom anonym i bloggen.
Jag har även lärt mina katter att komma när jag visslar på dem, men oftast räcker det att jag ropar namnet.