Under lunchen sprang jag plötsligt på bror E, som också var sugen på grillmat. Han hade ett par halvdåliga nyheter att berätta, men jag tänker inte låta den domedagsprofeten deppa ner mig under helgen!
Poängen är att han (nästan) alltid har dåliga nyheter, eller sådant som kan bli dåliga nyheter, att berätta när vi ses. Han har ropat ”varg” för många gånger, jag har slutat bry mig. (Han kan få ett skavsår att låta som en så-gott-som-säker blivande amputering, ungefär.)
Istället njuter jag av att solen visar sig från sin bästa sida, och det var – håll i er! – tio grader varmare utomhus i morse, än igår morse!!! 😯 Kan det vara så att våren är på väg? Är det att hoppas på för mycket?
Den vita snön gnistrar i solskenet, så jag blir nästan bländad när jag tittar ut genom fönstret. Visst är det vackert, och nu har faktiskt solen börjat värma en aning. Det känns skillnad när man är utomhus, i sol eller skugga. 🙂
Förresten, jag sprang på en gammal bekant (jämnårig med mig) i ett jobbärende. Vet inte om det beror på manliga gener eller något annat, men jag funderade faktiskt först var jag hade sett den där äldre mannen tidigare – han liknade någon jag kände… Förstå chocken när jag insåg att det var personen i fråga!?! 😳
(Viktigt vetande: det är inte länge sedan jag träffat honom senast. Kanske i somras, eller så. Inga enorma tidsrymder sedan.)
[tags]överdrifternas mästare, vårkänslor, ålder[/tags]
