…att förvånas. Idag fick jag ett meddelande från växeln, att en ung person sökt mig i fråga om viktiga dokument. Hen hade eventuellt råkat skicka in original istället för kopior (som bilagor till ett ärende) och var desperat att få tag i originalen. Dock var det lite vaga anvisningar till var de eventuella dokumenten skulle finnas…
Jag ringde snällt upp det nummer som angetts – och tappade tron på framtiden.* Det visade sig efter en stunds förvirrat samtal att personen i fråga inte ens ringt rätt företag; hen hade inte något med oss att göra. Dokumenten hade hen för övrigt aldrig skrivit ut eller sparat ner på datorns hårddisk/ USB-minne/ liknande, utan bara sparat dem i sin mail.** Då hen nu bytt mailadress så – surprise, surprise – var alla tidigare mail borta, inklusive bifogade dokument.
Det hände precis efter fikarasten när A och jag suttit och berättat hur vi roat oss när vi var unga, medan V lyssnat med chockad uppsyn. Vi har vuxit upp utan Internet, Google och mobiler! I varsin by, med bara två kanaler på TV:n, långt till affären*** och åka skolbuss ett par timmar varje dag! Wow! 😆
*) Det är här jag blir tant och säger ”ungdomen nu för tiden”.
**) Jag är skakad ända in i märgen. 😉
***) I min By fanns affär till att börja med, men den lades så småningom ner.