Jag gnetar på med mina sysslor på jobbet; pappershögarna ömsom växer, ömsom minskar. Det beror helt och hållet på om/ när jag går och tömmer vårt postfack, som jag jämt glömmer bort… 😳 Men det går bra, när jag börjar närma mig botten av den mest akuta pappershögen så går jag och hämtar mer. Det gäller att hålla mig sysselsatt! 😆
På eftermiddagarna är det ödsligt tyst i min korridor (och tvillingkorridoren). Med lite tur kommer någon tillbaka nästa vecka i den andra korridoren, så det inte bara är jag som håller ställningarna. Vissa dagar känner jag att jag kanske skulle kunna ta hem pappershögen och jobba hemifrån på eftermiddagen, men det faller på att det alltid måste bör vara någon på plats för att ta emot besökare. *rycker på axlarna*
Igår kom jag ihåg att eftermiddagsfika, och till min stora förtjusning var även E och A i fikarummet! 🙂 De jobbar på helt andra avdelningar, så jag ser dem inte annat än om vi råkar fika samtidigt. Nu fick vi en liten pratstund om allt och ingenting, det kändes nästan normalt igen. Det är länge sedan jag prickat in fikat med någon annan än min kollega A, och då har det oftast bara varit vi två – och vi träffas ju ändå uppe på avdelningen. Inget ont om A, men det är kul att umgås lite lätt med andra anställda också ibland.
Jag gillar ju pyttipanna, och provade en (för mig) ny sort igår: bistropytt tror jag den hette. Den var verkligen ingen hit. Potatisbitarna var stora, precis som köttbitarna. Föreställ er tärningsstora bitar av stekt kött, som dessutom steks extra i stekpannan. Det blev väldigt bra tuggmotstånd.* Dessutom var den lite för dåligt kryddad, ”vanlig” pytt har mer smaker. Nåja, nu har jag provat den, och vet att den inte var någon hit. Inte för mig, i alla fall.
En eller annan vit lögn har slunkit över mina läppar någon gång, men så är det väl för oss alla? Jag tänker närmast på alla ”jomenvisst, vi borde träffas bättre, kanske fika någon gång när vi har tid” jag klämt ur mig – samtidigt som jag vet att det inte kommer att hända. Inte om jag får bestämma. En del personer har jag mer eller mindre rationaliserat bort ur mitt liv, av en eller annan orsak, eller ingen orsak alls. Brist på tid och/ eller intresse. Andra skulle jag gärna träffa oftare, men alla verkar så upptagna nuförtiden – eller är de det? De kanske bara vill slippa träffa mig**, av en eller annan anledning? 😉
*) Här är läge att infoga det mina barn alltid påpekar: jag kan inte steka kött så det blir ätbart… Alltså hela köttbitar – färs klarar jag av. 😉 Vill man förstöra en hel stek så ska man ge den till mig, som förvandlar den till en seg klump av något oigenkännbart som möjligen skulle duga till tuggleksak åt hunden. Om man har en vuxen rottweiler.
**) Otänkbart! Helt enkelt otänkbart! 😆