Ett år

(Varning för långt inlägg som bara handlar om katter.)

Idag är det ett år sedan jag hämtade katterna! 🙂 De ville inte alls samarbeta i morse, utan lade sig på varsitt ställe, bara för att jag tänkt få med dem på samma bild. Nåja, så här ser de ut nuförtiden. Inte så stor skillnad i utseende, men oj vilken skillnad i attityd!

Se hur Sigge ligger över mitt knä, helt avslappnad och med de typiska utstickande frambenen. 😉 För ett år sedan var vi inte alls vänner, tvärtom, men nu är han Min Kille. Siri hade vid fototillfället gått upp på vinden för att få sova i lugn och ro, så hon fick inte vara med på bild den här gången.

Vi har våra rutiner, katterna och jag. Varje morgon väcks jag vid 4-5-tiden av att Siri jamar och/ eller Sigge petar mig på tårna. Dags att stiga upp och släppa ut de små rackarna! Jag är väldresserad 😆 , öppnar altandörren och spärrar fast den på glänt (om det inte är för kallt ute) innan jag lägger mig igen. Katterna är ute så länge de vill och har oftast kommit in igen innan jag stiger upp ordentligt. Då sover de gott hela förmiddagen, det blir inte mycket bus före lunch.

När jag kommer hem på lunchen, möts jag oftast av minst en katt som vill gå ut. Jag släpper ut dem direkt och – beroende på vädret – försöker senare få dem att komma in igen innan jag far tillbaka till jobbet. Den blötmatsfrukost jag gett dem på morgonen är ofta uppäten vid lunchtid, men de har torrfoder och vatten, så de svälter inte (även om de försöker få mig att tro det ibland 😉 ) medan jag är på jobbet. Efter jobbet får katterna först blötmat, innan jag börjar med middagen åt mig själv. Det är lugnast så.

Sigge gillar att komma och lägga sig på mina ben för att bli kliad, men bara om jag INTE har filten på mig. Siri kommer upp på mig för att trampa, men bara om jag ABSOLUT har filten på mig… Hon vill gärna trampa omkring på mig ett bra tag (knåda degen ordentligt 🙂 ) innan jag får klia henne. Men när jag väl får klia, så får jag inte sluta! 😯 Just nu har hon många tovor – igen – så jag ska plocka fram sax och kam för att ta bort dem någon kväll. En vass liten sax (som användes på förra Siri) och en kam som förs in mellan tovan och skinnet, så jag kan klippa ovanpå kammen och inte råkar klippa i skinnet.

Förr var Sigge väldigt förtjust i att slicka på mina fingrar och sedan börja bita – och han biter ordentligt, med kindtänderna. Nu sker det mer och mer sällan; han slickar mest bara lite grann, ger ett litet bett och sedan är han färdig. 😳 Siri kan emellanåt slicka på min hand eller arm, men bits inte, och det är små försiktiga slick med tungspetsen. Hennes högra främre huggtand i överkäken sitter lite snett, inte så det stör, men den sticker fram lite mer.

Siris favoritlåda står kvar bakom TV:n. Där går hon och gömmer sig ibland, och det går fort! 😯 Hon går till lådan, petar på locket och vips är hon borta. Senare kan jag se kartongfliken röra sig lite, och vips är hon framme. Det händer också att Sigge går till kartongen och krafsar på fliken, när han söker henne. (Viktigt vetande: det är inte alls säkert att hon är där då. 😆 ) Han försöker inte öppna och lägga sig där, det är tydligt att det är hennes plats.

Jag kallar dem Storasyster och Lillebror, fast de är kullsyskon. Honor står högre i rang än hanar bland katter, och det syns tydligt när de går ut på Äventyr till gatan nedanför. Siri går alltid före, med Sigge en meter eller två bakom. Hon stannar, han stannar. Hon går, han går. Ibland kommer de till en punkt längs gatan där de först stannar och konfererar och sedan går åt varsitt håll.

Sigge gillar snö! Han kommer gärna studsande som en känguru genom djupsnön för att ta genaste vägen hem, medan Siri alltid följer upptrampade spår eller går längs husväggen (där det är minst snö). Katterna har haft gjort diverse ”stigar” att smyga efter över gräsmattan, men de har blivit översnöade och bortglömda, då nya stigar trampats upp. Jag är inte van att det är kattspår i snön, då min förra katt gjorde allt för att slippa gå i snö över huvud taget. (Hon gjorde akrobatiska övningar för att ta sig till och från altantrappan utan att röra snön, när hon gick under altanen för att göra det som behövde göras.)

Även om katterna har kattlåda (i hallen) går de helst ut och gör sina behov. Jag minns deras lycka när de kom på att hela utomhuset var en enda stor kattlåda! 😆 Nu vet de ju att de blir utsläppta så ofta det går, men ibland blir nöden för stor – och då har de lådan. Inga problem med den, fast jag har en Pee-Wee, som fylls med träpellets (ja, sådana man eldar med) istället för kattsand.

Sigge rymde ju när de fick börja gå ut, just när det var riktigt pissigt och besvärligt väder; blötsnö och snöstorm, men inte allt för kallt. A och C hjälpte mig att kolla efter katten, men efter sex dagar kom han hem själv, fick någon veckas husarrest – och sedan har han aldrig stuckit iväg igen. Jag minns hur orolig Siri var under de dagar han var borta. Hon kom och klängde sig uppför mig hela tiden, och trampade frenetiskt på mig. Så kom Sigge hem och oj vad snabbt det blev slut på den närheten. 😉

Sigge är verkligen urtypen för En Katt; lämnar jag något på bordet så ska det petas ner. 😆 Han är mer glupsk än Siri, på det viset att han slukar smakbitar som serveras, utan att tugga, medan Siri ska lukta och slicka och försiktigt provtugga ett hörn – och så kommer Sigge och tar godbiten! 😯 Jag vet inte hur många tuggpinnar han helt fräckt bara gått och tagit från henne, men nu senast höll jag fast hennes pinne med ena handen och motade bort honom med den andra.

Just tuggpinnar är en klar höjdare bland kattgodiset! Tyvärr prasslar plasten runt dem likadant som plast runt andra saker, så Sigge kommer rusande när jag öppnar vissa påsar/ förpackningar som inte alls är kattmat. Det bekymrar inte honom; han har stulit en förpackning med tuggpinnar och slitit upp förpackningen (under soffan) alldeles själv, så nu har jag fått börja gömma dem i en inbrottssäker låda. 😉

I somras bar Sigge in två nyfångade fåglar åt mig, så få se denna sommar vad han kommer med…? Det är ju så att om det är någon som busar med små ”pälsråttor” (kattleksaker) så är det han. En av råttorna han lekte med för ett tag sedan hade ett pipljud som jag missat/ glömt bort, så jag blev alldeles kall: har han tagit in en levande råtta??? Jag är inte rädd för möss eller råttor men vill inte ha en döende sådan inomhus, som gömmer sig i ett otillgängligt utrymme och sedan ligger och ruttnar i rumstemperatur. Nu var det bara en fejkråtta, men få se till sommaren om/ vad han tar hem.

Siri bodde på altansoffan hela sommaren. Ibland kom hon in och åt, men var snabbt ute igen. Under sommaren låter jag altandörren stå öppen hela dagarna när jag är hemma, och det passade henne precis. Annars var hon snabb att komma på att sitta på fönsterblecket utanför altanfönstret när hon vill komma in. Då ser jag direkt att hon är där, ifall jag inte hört henne ropa utanför dörren. Sigge ropar lite men inte alls som hon, han bidar sin tid och vet att jag så småningom kommer och öppnar dörren om han blivit utestängd.

UPDATE
Jag glömde berätta hur Siri ”tappar sina framben” när hon vill bli kliad. Hon kommer och stryker sig mot mig (ben eller hand) och plötsligt faller hon framstupa och gör en kullerbytta! 🙂 Det betyder att hon vill bli kliad under magen (som då vänds uppåt när hon ligger) men det är inte schysst att hon gör så när jag bär matkassar från bilen till bron… 🙄 Jag har inte ramlat över henne än, men det är bara en tidsfråga. I och för sig har jag blivit bättre på att parera hennes kullerbyttor. Sigge har pippi på att vältra sig över på rygg precis utom räckhåll när jag kliar honom, så mina fingrar famlar i tomma luften. Gullungarna! 😉

En till sak med Siri: båda katterna är väldigt intresserade av att rädda mig från duschen, så när jag öppnar badrumsdörren (för att släppa ut ånga och in katter) kommer de och kollar så jag finns kvar. Men Siri vägrar att gå på badrumsmattan! Hon skuttar alltid över den, till ”bara golvet”, och har därför ibland svårt att nå mig när jag sitter ner på toastolen (p g a mattan). Den kanske kittlar henne under tassarna, eller något? Sigge bryr sig inte, han går på mattan utan tvekan, och stryker sin torra päls mot mina blöta ben. Om jag däremot försöker stryka någon av dem med blöta händer så uppför de sig som att jag försökt dränka dem. 😉