Regnet fortsätter att ösa ner, så pass att det gått ut översvämningsvarningar i närliggande kommuner – inte här, än så länge. Hösten kom tidigt, och den kom med stormsteg. Nätterna är nätt och jämt tvåsiffriga, ibland bara en siffra (även om den är på plussidan så är det kallt ändå, mina fönster förblir stängda) och gräset kan inte klippas. Nå, det kommer väl min gräskille att ordna så fort det torkar upp, jag har ju lejt bort gräsklippningen för flera år sedan.
Efter den katastrofala vägningen i morse (PLUS TRE KILO PÅ TRE DAGAR! 😯 ) har jag snabbt plockat fram de vätskedrivande tabletterna igen och fördelat dem i dosetten för resten av veckan. Jag är förtvivlad – jag som suttit på jobbet och absolut inte hunnit gå några extra vändor till skafferiet under dagtid, och på kvällarna har jag ätit min middag och sedan druckit vatten på kvällen framför TV:n. Tusan också! 🙁 Nu får jag skvala hela förmiddagarna på jobbet (effekten brukar ge med sig vid lunchtid, ungefär). 😉
Ibland har jag däremot mer tur än jag förtjänar… Kollegan A, från en annan avdelning, kom förbi igår och talade om att h*n precis räddat mig från parkeringsböter, då jag står på handikapplatsen utanför jobbet. Jag har ju ansökt om tillstånd men inte hunnit få det än (om jag får det?) så h*n råkade vara ute vid bilarna precis när p-vakten tänkte lappa min bil! 😯
A hade pekat ut kryckan jag lämnat i bilen och h*n visste ju att jag går med rullator, men – som sagt – tillståndet saknas än så länge. P-vakten hade tyckt att det var OK för den här gången, men nästa gång blir jag lappad om jag inte har tillståndet väl synligt i bilen. Ja, ja. Idag var min favoritplats (en helt vanlig plats, inte handikappskyltad) ledig, så jag kunde ställa mig där.
Jag är för övrigt chockad över att p-vakten ”råkat” komma precis när jag stod där. Det är säkert någon missunnsam jäkel som ringt efter dem, jag har ju stått länge på den platsen. *host host harkel* Det är ju därför jag har sökt tillstånd, eftersom parkeringsplatsen börjar bli välfylld varje dag och det inte alltid finns något annat än handikapplatsen att parkera på. Jag kan gå över parkeringen med rullatorn om jag får parkera en bit bort, men finns det ingenstans att parkera så blir det för långt.
Varför den allmänna parkeringen blivit fylld med de anställdas bilar beror på att personalparkeringen (på baksidan av byggnaden) är full och vi har bytt ut stora delar av arbetsstyrkan – många långpendlar från närliggande orter. Nu vet jag förstås att torsdagar och fredagar har jag störst chans att få min favoritparkering, då det är populärt att jobba hemifrån i slutet av veckan – för de som kan det. Jag jobbar ju själv hemifrån på fredagar, eftersom hemtjänsten kommer då.
