Efter första jobbfikat, gick jag ut för att röka. En liten pojke, ca 7 år, kom plumsande genom snön (!) i riktning mot mig, och jag skojade om att det är enklare att gå där det är plogat. Då började pojkstackaren att gråta, och förklarade att han gått vilse!
Förutom den kommunala skolan har vi även en friskola i samhället, och de ligger i varsin ände av bebyggelsen, ungefär. Han hade åkt buss på morgonen till friskolan – och när han kommer dit är skolan stängd! Nu skulle han till sin farmor, som han – tack och lov – visste vad hon hette och som (visade det sig) bor i närheten av den kommunala skolan.
Det hela slutade med att jag följde honom till farmors hus, för att se så han kom till rätta. Han möttes där av en akut utringd släkting (moster/ faster/ whatever) för farmor var på jobbet. (Pojkens familj bor i en by ett par mil utanför samhället, därför åker han skolbuss.)
Antagligen har han gått gångvägen efter älven från friskolan och svängt höger en gata för tidigt när gångvägen tog slut. Den gatan slutar på parkeringen bakom mitt jobb. Stackarn, han måste ha varit helt i panik! Gatan skulle ju gå ända fram till farmors bostadsområde!
Nu har jag gjort dagens goda gärning och därmed spräckt min image som elak kärring. 😉
[tags]gå vilse[/tags]
Ja, men då såg jag rätt! Jag tyckte väl det var du o undrade vad du gjorde med den där lillkillen. Fy så hemskt! 🙁 Vilken tur att du är så snäll! 🙂
Och vilken tur att jag kom ut precis då, annars hade han nog virrat omkring ännu… 😉