Jag minns inte om jag tidigare skrivit att jag försöker komma igång med att äta blötlagda chiafrön till frukosten? Alltså, inblandade i det jag äter – inte bara chiafrön rätt upp och ner. Det kan inte hjälpas, de är verkligen inte aptitretande (ser ju ut som grodrom!), men de fyller i magen som de ska. Just i morse hade jag tinat upp frysta mangobitar i röran också, och de gav en extra slemmig känsla, förutom grodrommen, då. 😉
Tidigare försökte jag blötlägga chiafröna direkt i yoghurten på kvällen före, men den var nog för tjock. Det knastrade för mycket när jag åt. Nu blötlägger jag dem i mjölk på kvällen och blandar in dem i yoghurten på morgonen, så då är de inte lika knastriga. Tyvärr blir de ännu mer grodäggsliknande när de är uppblötta, men om jag inte tittar så noga går det bra att stoppa in dem i munnen.
Jag hittade ett rött (dekorativt) bälte att använda till den svarta klänningen jag har den här veckan på jobbet. Döm om min förvåning då jag var tvungen spänna in det två hål kortare för att det inte ska hasa ner hela tiden! Nu är det länge sedan det är använt, och då i bälteshällor på jeans, men ändå. (Hur många ÅR är det sedan jag senast hade jeans?) Jag har inte mätt eller fotograferat mig innan jag började med sprutorna, men lite grann verkar jag ändå ha krympt. 🙂
Dagens väder är grått, mera grått och ännu mera grått, i alla fall på morgonen. Det kan ha regnat inatt, eller åtminstone varit fuktigt/ dimmigt, för Siri var lite blöt om tassarna i morse. Snart får jag flytta tvättlinorna inomhus, men jag måste rensa färdigt i vardagsrummet först, för det är där de kommer att hamna. Nu har jag förstås inga drivor av tvätt längre, inte innan jag rensat i källartvättstugan i alla fall.
Det bästa med att det är tisdag idag är att måndagen är förbi. 😉 Är det bara jag som tycker att måndagen är lika lång som alla arbetsveckans övriga dagar tillsammans? Den sitter som en fet propp i början av veckan och vill inte ge med sig, men när man väl tagit sig igenom/ förbi den dagen så går resten av veckan snabbt förbi.
Jag har börjat lyssna på en ny bok, ”De oförlåtna” av Ulrika Hansson. Den utspelar sig i typ finska Österbotten, i svenskspråkiga trakter, och har en finlandssvensk kvinnlig uppläsare. Förlåt, men det har tagit typ halva boken innan jag kommit över att den mörka historien om mord och hämnd blir uppläst av Muminmamman! 😆 Nu har jag vant mig och kan fokusera mer på själva berättelsen, inte på rösten.
