Allmänt

Slangbellan

Det är verkligen uppfriskande för humöret att köra en gammal Volvo emellanåt!

A lånade Mazdan för att åka till L, och lämnade sin bil i mina händer under tiden. Hans gamla slangbella är en bättre beg 245:a. Som av en händelse 😉 behövde jag åka hem till Byn precis idag, och det var idiotkul med den bilen!

Chocken över att växelspaken vibrerar på tomgång, växellägena är något sladdriga, rutorna har vev istället för elhiss… Detta blandades med den genomträngande doften/stanken av ett par Wunderbaum som dinglade i backspegeln och en bensinmätare som pendlade mellan det-är-ju-mycket-kvar och månntro-om-jag-tar-mig-hem, beroende på hur bilen lutade.

Efter de långa klättrande kurvorna uppför ett berg kom jag fram till en inbjudande raksträcka. Men, då jag åkt den vägen åtskilliga gånger i mitt liv, så vet jag att just den raksträckan bör krypköras, då den är full av gropar och knölar. Med gammel-Volvon är det som att köra stridsvagn – bara rakt på alla hinder som är i vägen.

Rättare sagt är det som att köra en gummisnodd; den gungar hit och den gungar dit. 🙂 Nostalgifaktorn var hög – det enda som saknades var en kassettbandspelare med ett band som trasslar sig.

Det bästa med att låna en gammal bil någon gång, är att verkligen inse vilken fin bil jag har nu! *älskar*

[tags]Volvo 245, nostalgi[/tags]

4 kommentarer på “Slangbellan”

  1. 😉 En så underbar nostalgitripp – tack för att jag fick åka med åtminstone virtuellt! Älskar gamla bilar, alltså, inga museala mästerverk utan de där man faktiskt åkte i som barn… fast i min familj var det Opel som gällde, förstås.

    Du skriver så måleriskt… varför inte skriva en bok?!?

    Kram från en sommarsvettig och slakmusklad pladdermus.

    1. Jag filade i många år på Den Stora Romanen, men den passade bäst i byrålådan och är numera historia.

      Här är inte så jättevarmt, men klibbigt och kvavt.

Kommentarer är stängda.