Jag gillar ord. Både att prata, skriva och läsa dem.
Vad jag däremot INTE gillar är de gräsliga ordtavlor som härjar fritt i inredningsvärlden sedan ett tag tillbaka.* De med ord (helst på engelska) i olika färger, med orden ställda på både längden och tvären. En massa ”positiva” eller ”kärleksfulla” ord, i olika storlekar och typsnitt, så kallade ordmoln – lika vedervärdiga att se (eller läsa).**
Alltså, vilken bokstavskombination måste man ha för att kunna läsa – eller njuta av – dem? Jag tycker bara de är förskräckliga! Det finns även tavlor med meningar/citat, i stil med ”jag älskar dig” (på valfritt språk), som är lika hemska, intetsägande och meningslösa.
(Se exempel här.)
Däremot gillar jag skyltar/tavlor som överensstämmer med min egen humor (surprise, surprise, liksom), typ de jag har i köket eller på ytterdörren.
Informativ skylt: här passerar katter. Dagligen. Ofta.
Husets/kökets regler. Mina regler. Läs och lyd.
Tavlor med väldigt mycket text – ofta ett tänkvärt citat av någon berömdhet – ledsnar jag på efter de tre-fyra första orden, ungefär. ”Mankind is trying to improve bla-bla-bla-zzzzzzzzzz”… Vill jag läsa en roman så finns de i bokform.
Visst förstår jag att ordtavlorna i första hand har en dekorativ funktion, även om jag bara tycker de är plottriga. Men, det är klart, om alla nu inreder med vitt, vitt och mera vitt så kan man behöva något som skingrar tristessen. Lite hjärngympa: försök hitta en mening i den här röran. Försök sedan lista ut om meningen har någon mening. 🙄
[tags]ordtavlor[/tags]
*) Allt började med väggord. Detta jäkla ”carpe diem” som dök upp överallt, varvat med ”love”.
**) Varianten med enstaka bokstäver i olika typsnitt och storlekar finns också. Den är lika bedrövlig. Vill man ha tecken utan betydelse på väggarna kan man väl släppa loss ungarna med varsin tuschpenna? 😈
