Nu har jag varit på grötkväll med föräldrarna, på äldreboendet där de bor. Hela huset har ätit gröt i omgångar under dagen, och morsans avdelning var sist ut. Det gjorde inget, det var ändå inte speciellt sent. (På farsans grötlunch – den avdelningen åt tidigare på dagen – var L och E. Vi delade upp oss på olika tider.)
Till gröten bjöds vi hembakta mjukkakor och till kaffet efteråt var det hembakt fika. Personalen och gamlingarna hade bakat, som terapi, och det var verkligen lyckat! Alla gamlingar sken som solar när vi gäster berömde fikat och brödet.
Det blev allsång, med alla de gamla vanliga julsångerna. Där kan jag de flesta utantill sedan barndomen, tack vare skolans Luciatåg på låg- och mellanstadiet. Vår sånglärarinna I var stenhård och artikulerade varje ord med exakt precision (stavas det så?) – jag har verkligen fått den DJUPblå grunden inpräntad i hjärnan (och blir hemskt irriterad då jag hör folk sjunga LJUSblå).
[tags]grötkväll, julsånger, åldringar[/tags]
Och din personliga terapi är att vika tvätt. Eller är det nemesis för dig? Hur känner du egentligen inför detta med att vika tvätt? Jag är nyfiken, för det har du aldrig tagit upp till diskussion. Låt höra!
Det bästa med att vika tvätt är att…….. Ehum…. Tja….
Det finns inget ”bästa” med att vika tvätt. Så enkelt är det. 😉
Ah, jag förstår. Du kanske borde lämna in tvätten för vikning på äldreboendet? Många har säkert glädje över att träna motorik och känna att de har en meningsfull vardag som senior.
Det stupar på att jag inte ids märka alla mina plagg. Annars hittar de aldrig hem igen.