Jag tänker inte sluta blogga – så lätt blir ni inte av med mig – men jag blev inspirerad till ett inlägg av en annan blogg jag läste, som funderade på det.
Det är inte enkelt att sluta, speciellt inte när man hållit på ett tag. Visst händer det att annat kommer emellan, så bloggen blir vilande eller faller i träda – det ser jag ju på mina egna listor med favoriter jag följer. En del har bara slutat, rätt upp och ned, utan ett ord, andra har t ex skaffat intressen eller ändrat livsbetingelser som tar mer tid, de har inte tid att blogga längre.
Personligen har jag ett behov att skriva, och om jag inte bloggade – vad skulle jag skriva då? Jag har släppt drömmen om Den Stora Romanen, främst för att jag har alldeles för dålig fantasi, så vad finns kvar? Mailbomba mina vänner med både e-post och snigelpost?
Emellanåt drabbas även jag av bloggtorka. Hittar inget att skriva om. De få idéer som dyker upp, dör ut innan jag ens hunnit sätta fingarna på tangentbordet. Andra dagar forsar inspirationen över mig i väldiga vågor, vilket – paradoxalt nog – också kan framkalla bloggtorka. Det blir ”för mycket” på något vis.
Det bästa med en blogg är den respons man får! Även om det är en kort kommentar (typ ”Hej, kul blogg. Läs min också.”) så är den en hälsning från någon ”där ute” som läst och åtminstone brytt sig i de få sekunder det tar att kommentera. För visst är det härligt att bli sedd?
Själv gillar jag bäst att följa personliga bloggar, de som handlar om allt och inget och lite till, d v s livet. Med eller utan dramatik, men med mycket känsla, livsglädje och en vilja att upptäcka. Jag skulle verkligen bli ledsen och känna det som att jag förlorat en nära vän, om någon av mina favoriter slutade blogga – även om vi aldrig träffats annat än via våra bloggar.
Tyvärr gör väl de flesta som jag gör: läser ofta andras bloggar, men kommenterar sällan. Det har jag full förståelse för. 😉 Ett stort tack till alla läsare som följer mig, oavsett om ni kommenterar eller inte, vill jag ändå ge!
[tags]bloggning, bloggande, bloggtorka[/tags]
Det har gått över en vecka sedan jag alls fick en kommentar. Paniken har suttit i nu några dagar, för det betyder att ingen läser, ingen tycker det är värt att reagera eller kommentera, jag bloggar totalt i onödan och jag har inget egenvärde. Och jag som tyckt jag försökt anstränga mig skriva om sådant folk kan ha synpunkter på, men nä. Och skriver jag en kommentar hos någon annan bemödar man sig inte med att svara (om jag ställer en fråga). Du är undantaget. Annars tycker jag det känns ganska tråkigt i bloggosfären just nu.
Det är bedrövligt! 👿 Vi måste starta ett uppror! Mer kommentarer till flitiga bloggare!
Kommentarer kommer inte alltid på de inlägg man tror ska framkalla respons, det har du väl märkt? Jag ska genast bättra mig! (Under de närmaste två minuterna eller så…)
😯 Nej nej nej, sluta inte blogga! Din blogg är en av få som jag besöker varenda dag, även om jag inte alltid skriver en kommentar till ditt inlägg. Tycker cyberrymden skulle bli mycket tristare utan snigelspår…
Kram från Pladdermusen.
Tack, Pladdermusen! 😛
Du måste inte kommentera varje dag, men visst är det roligt när du gör det – det måste jag erkänna. Jag är inte allt för flitig att kommentera själv, men då och då ger jag ett livstecken ifrån mig.
Allt går i vågor. Visst kan det kännas lite panikartat ibland, när man inte spontant känner för något, som man vill skriva om. Men då ska man nog låta bli. Tids nog kommer vågen.
Men tack och lov att inte alla som läser min blogg kommenterar. Guuuuuuuuuuuuud va’ jobbit’ att svara på alla. 😆 😆
Åh, fiskar du också efter kommentarer? Se upp – vilken dag som helst tittar jag förbi din blogg… 😉