Ni, kära bloggläsare, har blivit väldigt förskonade från att höra mig surra IRL. Här skriver jag nämligen om allt möjligt som faller mig in, och när ämnet är slutdiskuterat* a) byter jag ämne eller b) avslutar inlägget.
IRL är jag betydligt tjatigare. 😉 Framför allt har jag ett ämne jag ständigt återkommer till: mina gamla gaggiga föräldrar. Det ska ni slippa, jag lovar, annat än när jag någon gång i små doser måste låta det pysa ut.
Vad jag egentligen inte kan förstå är hur jag har kommit att låta dem inkräkta på mitt liv så i den milda grad? Kanske för att de blivit gamla och hjälplösa, kanske för att de hamnat för nära (det är inte kul att bo bredvid åldringscentrat)?
Det har förstås sina sidor att bo i ett litet samhälle, där ”alla känner alla”, på gott och ont. De flesta jag träffar frågar förstås hur det står till med päronen – och så är jag igång igen. Precis som att inget annat händer i min värld!
Det är i alla fall väldigt irriterande att jag ständigt kommer på mig själv att tjata om dem, varje dag, flera gånger om dagen. *suck* Jag måste nog skaffa mig ett liv.
(Se där, jag fick till ett inlägg om dem också! *skakar på huvudet*)
[tags]irriterande[/tags]
*) Jag vet inte om man kan säga så om den monolog ett blogginlägg egentligen är?
Du har ett liv. Det är vigt åt att prata om dina föräldrar. 😕
Helgkoma?
Jontas #1: Jag är så enkelspårig, känns det som. *suckar*
Jontas #2: Jag har haft fullt upp! 😉