Hela helgen har jag tillbringat på soffan, i stort sett. Jag har sett TV, sovit framför TV:n, och legat och lyssnat på ljudbok, eftersom jag inte iddes städa medan jag lyssnade. Jo, en liten stund, men det var så tråkigt. 😉
Funderade en stund över det här med ålder. Numera är ju ”ungdom” ett åldersideal. Nästan så att det är det allena rådande åldersidealet. Men om man inte vill leka tonåring hela livet, anses man som en kärring då?
Visserligen föredrar jag jeans, men det är inga märkeskläder som passerar min garderob (om inte Ellos Plus anses som ett varumärke). T-shirt är också ett favoritplagg, mest för att de inte behöver strykas. Joggingskor för att de är bekväma och går att få tag i i rätt storlek. Ingen modeslav, med andra ord.
Jag använder inte makeup, annat än läppstift någon gång då och då (periodare med detta), då jag är allergisk mot mascara. Att måla sig utan att använda mascara är inte att tänka på. (Nagellack räknar jag inte som makeup.)
B frågade mig för något tag sedan hur det känns, att hon – som är min dotter och alltså en generation efter mig – åker på konserter jag gärna också hade åkt till. Det känns inte alls. Jag lever inte mitt liv genom henne, eller genom A, utan det är mest bara en kul grej. Mindre bekymmer med vilka skivor som ska finnas i bilen. 😉
Jag trivs med att vara vuxen, och vill inte vara en förvuxen tonåring. Det är många år sedan jag följde med i vilken musik som är populär just nu, och det gör mig inget. OK, det kan vara kul att utöka sina samlingar med något nytt ibland, men oftast bryr jag mig inte.
[tags]åldersnoja, evig ungdom, generationsklyfta[/tags]
Om man är en ”Kärring” eller ej, har varken med ålder eller kön att göra! 😉 Leker man tonåring efter 25 är man bara pinsam.
Precis! Jag kunde inte sagt det bättre själv! 😉