Månad: januari 2010

De unga tjejer som gifter sig med (rika) gamla gubbar brukar väl kallas ”golddiggers”? Jag är för gammal för att lyckas med det men önskar ändå ibland att vi skulle vara två* som delar den ekonomiska bördan.** (Jo, jag vet – ALLA är fattiga de sista dagarna innan januarilönen.)

Det gör stor skillnad att vara två som delar på de fasta kostnaderna, jämfört med att vara ensam. Matkostnaderna blir sammanlagt högre när man är två, men samtidigt äter jag ofta ute när jag är ensam, då det är tråkigt att bara laga mat åt mig själv. När B nu bor hos mig lagar jag oftare mat, men det går i vågor. Vissa perioder blir det mycket fil & flingor.

Mina juniorer är mer eller mindre självförsörjande. A mer och B mindre. 😉 A har fast månadslön medan B går på timlön, vilket gör att hennes inkomst varierar väldigt från månad till månad. Därför har jag inte hjärta att ta någon hyra av henne; det skulle ändå sluta med att hon får låna tillbaka den i mindre portioner under månaden.

Hon har dessutom bott hemifrån i flera år, så hon har betalat hyror, mat, lån och andra räkningar, och vet vad det kostar att bo. Det är ju bara en tillfällig mellanlandning här hos mig – ”mellan två lägenheter”. Inget ont om henne, hon går ändå med dåligt samvete för att hon tvingas leva så här.

Det finns ett gammalt talesätt som säger att man ska rätta mun efter matsäcken, och visst kan jag dra ner på både det ena och det andra för att få det att gå ihop (inte bara kan, jag gör det också). Jag är bara så himla less på att jag alltid ska ha ont om pengar och aldrig ha råd att göra/köpa det jag vill.

Men jag ska inte klaga. Jag har mat och tak över huvudet, betalar av mina skulder, har t o m råd med min last (mentholcigaretter). Är bara allmänt gnällig idag. Det kommer att kännas bättre så fort jag får lön. 😉

[tags]golddiggers, ekonomi[/tags]

*) Han behöver inte vara gammal, det räcker med att han har egen inkomst. Jag tänker inte försörja honom.

**) Vi skulle förstås dela annat än ekonomin, men nu är det den det handlar om i det här inlägget. (Jag har en våt dröm om en händig karl, med egen bil, som skulle gilla att vika tvätt, men det är nog att hoppas på för mycket.)

Idag passade vi på min avdelning på att gå ut och fika (på det charmiga fiket alldeles bredvid jobbet) istället för att gå till jobbets fikarum, som vi vanligtvis brukar.

Jag höll på att göra en rejäl miss: såg en tårta, uppskuren i bitar, och frågade vad den innehöll. Svaret tyckte jag lät som ”choklad-maräng” så jag bad om en bit. Som tur var hörde mina medfikare bättre och ropade att det var ”choklad-banan” – jag hann stoppa misstaget i precis rätt tid! *torkar svetten ur pannan*

Visserligen dör jag inte av att äta banan, men jag får ont i magen, och det är inte kul. Nu räddades jag av mina uppmärksamma jobbarkompisar, tack och lov!

[tags]fika, café, tårta, banan[/tags]

Efter mitt besök hos tandläkaren för någon dag sedan, tecknade jag den tandvårdsförsäkring de erbjöd mig. Med autogiro per månad känns den inte så hiskligt dyr, med tanke på allt jag får med den, för det är faktiskt rätt kostsamt att gå till tandläkaren. Nu kan jag unna mig att gå så fort jag känner minsta lilla ilning i tänderna.

Fortsätt läsa ”Försäkringar” →

Så är det fredag.

Dessutom är det morgon.

Jag har bara druckit en kopp kaffe hittills.

*mutter mutter*

Jag kämpar för att försöka komma mig iväg till jobbet tidigare på morgnarna än jag brukar. Det är ju så med flextid, att det jag slösar bort i ena änden av dagen måste – förr eller senare – fyllas på i andra änden av dagen. Då jag inte är överdrivet intresserad av att jobba länge varenda kväll, försöker jag räta upp mitt flexsaldo med tidigare morgnar istället.

Det är bara att inse faktum: jag är verkligen ingen morgonmänniska. Varför anses det naturligt att vara pigg på morgonen, egentligen? Själv fungerar jag faktiskt bäst efter lunch och det kan vara riktigt trevligt att sitta kvar och jobba när de andra gått hem för dagen. Telefonen är tyst, ingen kö till skrivaren, m m.

Människor har olika dygnsrytm. Att jobba med morgonpigga människor är inte alltid så roligt, när jag själv är trött. Att de sedan tappar gnista när jag kommer igång framåt eftermiddagen, gör att det kan ta lite tid att få saker och ting att flyta utan ansträngning.

[tags]flextid, fredag morgon, morgonpigg[/tags]

Så ser mitt liv ut just nu. På jobbet hoppar pärmarna upp och anfaller mig när jag går förbi, hemma har jag drivor av papper som ska fyllas i. Hur kul, på en skala 1-10, är det att fylla i en skadeanmälan till försäkringsbolaget? Ungefär -2.

Hämtade B från flyget igår kväll. Först var planerna att åka till L direkt efter jobbet, för att hinna shoppa och äta lite, men jag insåg att jag var tvungen handla mat innan jag åkte iväg – och då blev det inte av. Jag åt hemma istället, struntade i shoppingen, tog god tid på mig efter vägen och lyssnade på ljudboken.

Alltså, den är så JÄVLA bra!!! Stefan Sauk läser dessutom strålande: man känner hur man (som lyssnare) kryper in under huden på de deltagande. Nu närmar sig slutet på boken och jag kan knappt sluta lyssna. Bara ett kapitel till… Och ett till… Och ännu ett… Samtidigt som jag vill höra slutet, så vill jag inte att den tar slut. Vad ska jag då lyssna på?*

Frågan är om den boken vinner på att lyssnas på, istället för att läsas? Då jag inte läst den i pappersformat, vet jag inte. Däremot vet jag att vissa böcker vill jag läsa som bok, inte lyssna på. Snart har jag ett gäng nya böcker att lägga bredvid sängen, för jag fick ett SMS igår att de nu var postade. Nu väntar jag bara på SMS:et som säger att de finns att hämta.

När nu B är hemma igen, måste jag fundera ut något till middag. Det har varit lite si och så med den saken då hon var bortrest. Under helgen kanske jag lagar palt någon av dagarna, då A haft det som önskemål i flera veckor nu. Det har bara kommit andra saker i vägen hela tiden.

[tags]skadeanmälan, ljudbok, En nästan vanlig man, Stefan Sauk, böcker, SMS-avisering, middag, palt[/tags]

*) Nästa bok i serien, förstås! Den väntar redan.