Jag har varit singel i många år. Under den tid som gått har jag hunnit skaffa mig ett antal vanor (och ovanor), men jag tänker inte börja räkna upp dem nu – ni skulle bara bli uttråkade. (Glöm inte att jag hade (o-)vanor redan innan jag blev singel också. Det blir en hel del att räkna upp.)
En ovana (?) jag lagt mig till med är att, så fort en ungkarl i lämplig ålder dyker upp i min närhet, genast tänka: – Vad är det för fel på honom, då?
Enligt mitt krassa sätt att se på saken, så finns det tre sorters män i min ålder:
- De redan upptagna
- De alkoholiserade
- De störda
Treorna är av varierande slag, från ”helt-koko-i-skallen-går-knappt-att-ha-i-möblerade-rum” till ”tänker-bara-på-och-pratar-bara-om-(fyll i lämpligt ord, ex ”jakt”, ”sex”, ”bilar”)”. Tvåorna har vissa likheter med treorna, beroende på graden av beroende. Ettor som är på jakt efter något extra göre sig icke besvär, jag vill ha en ledig karl.
Snipp, snapp, snut – så var karlarna slut! Inte undra på att jag funderar på att kasta in handduken och istället sikta på att bli en catlady light, d v s med bara tre katter. Alternativet att bli nunna känns inte så lockande, då bör man nog vara aningen mer religiös än vad jag är.
OK, det finns väl en och annan ”vanlig” karl som går lös, men sådana har hittills inte varit intresserade av mig. Jag är en riktig trashmagnet, drar bara till mig de typer jag räknat upp tidigare. (Rättelse, ”drog bara till mig” borde det stå, då anbuden minsann inte duggar tätt.* )
Ändå vägrar den sista lilla strimman av hopp att dö ut. Det kan finnas någon där, någon som bara väntar på att träffa mig (även om han inte vet om det än). Han lär visserligen få slita hårt för att träffa mig – jag är ju gift med min TV – men trägen vinner, heter det ju… 😉
Vad som är direkt outhärdligt är när bekanta försöker para ihop mig med någon de tycker skulle vara ”perfekt” för mig, bara för att vi båda är singlar. Eeehh, jag har liite större krav än så! Vad sägs om gemensamma intressen/ värderingar/ musiksmak/ whatever; något vi skulle kunna prata om när vi träffas?
Eftersom jag är singel kan jag tydligen inte heller ha manliga vänner. Försöka fika med någon utan att det sedan skvallras om att vi har ihop det. Det lyckas med – i princip endast – mina bröder och min son (och farsan, om han orkade gå till fiket).
”Ensam är stark”, ”bättre att vara en som är ensam, än att vara ensam när man är två”, och liknande ordspråk har jag hört till leda. ”Singellivets glada dagar” är inte lika lockande när man passerat 40 med god marginal.
[tags]singel, singellivet[/tags]
*) Då jag dragit mig tillbaka från nöjeslivet helt och hållet, minskar antalet potentiella partners betydligt.
Som jag ser det har du tre alternativ.
1. Thailändare.
2. Polack.
3. Ryss.
Jag menar – du är ju van vid Ellos? 😈
Nej, men jag tror inte man ska tänka för mycket. För då hittar du snabbt fel 4, 5 och 6 också.
Jag har en lång lista med fel, för att inte tala om listan med krav… Har blivit kräsen med tiden.
Det slutar väl med att jag skaffar mig ett manligt ”hembiträde” från Ukraina.