Jag känner mig orolig. På ett positivt sätt, förstås! Det känns som att jag har något jag behöver göra/ skriva/ fixa – och det NU. Det kan förstås bero på det extra kaffet jag sög i mig långt efter min sluta-dricka-kaffe-för-kvällen-gräns. 😳
Frågan är nu om jag ska göra något åt oron, eller om jag ska försöka rulla in mig i filten och slötitta på TV (alternativt fortsätta med den urtråkiga boken jag började med igår) tills jag somnar. Jag skulle ju kunna röja i köket, vika tvätt, tömma diskmasken, dammtorka, byta gardiner, eller något annat jag har svårt att samla energi till – men då känner jag genast att jag var nog inte så pigg, trots allt. 😉
B lagade en förträfflig middag idag. Hon var t o m och handlade först! Jodå, hon hade fått lön idag. Själv får jag vänta till på fredag, men det går bra ändå. Det finns mat (redan innan B handlade) i kyl och frys, och jag har bunkrat cigg och kattmatburkar. Är det något jag inte klarar mig utan så är det cigg och kattmat. Ja, jag klarar mig utan kattmat, men blir nedsprungen av tre tjatiga katter så länge jag inte fyller på deras skål.
Katterna, alltså. De kan verkligen vara tjatiga, enerverande, påstridiga, högljudda små pälsklädda monster ibland. Varje morgon när jag stiger upp kommer minst en och går tätt, tätt framför mina fötter, för att vara säker på att jag skärper mina sinnen när jag går nedför trappan. Jag ska helst springa till kylskåpet och servera mat åt dem direkt – vadå gå på toa? Klagoropen ekar utanför toadörren, ifall jag alls hör dem genom de ivriga krafsljuden från deras försök att bryta sig in. (Gamlingen är exceptionellt bra på att öppna toadörrar, låsta eller ej.)
Jag bombarderas med anklagande blickar när jag kommer ut från toan och blir bryskt ivägknuffad mot kylskåpet. Här har de SVULTIT i flera minuter medan jag smitit ifrån mina sysslor. Förstår jag inte hur nära svältdöden de är? Så serverar jag mat. De tar två tuggor, och går sen och lägger sig igen, utom madamen som vill gå ut.
Mellan sammanbitna tänder muttrar jag mitt mantra jag-är-djurvän-och-älskar-mina-katter medan jag rensar kattlådan (ännu en del av charmen med att ha katt), allt medan de andra två luddskallarna står och trampar bredvid. De är ju nödiga och tål inte se en ren kattlåda. Den måste förorenas så snabbt som möjligt. Helst så grisigt som möjligt också. (Jag kan slå vad om att de gör en high five varje gång någon har skitit. Speciellt de gånger de lyckats skita mot kanten av lådan så det runnit ner efter plasten.)
Är det konstigt att jag längtar efter sommaren, så katterna går ut igen? Kattlådan kan stå oanvänd i veckor, om det inte är allt för dåligt väder. Så länge det är barmark håller de sig mestadels ute med sina behov.
Men de är rätt mysiga också. Att ligga på soffan med en kattliknande utväxt är så normalt för mig att jag faktiskt saknar den kattliknande utväxten de gånger jag får ligga ifred. Även om froppisen är ”liten men ettrig” och muckar gräl med madamen (som är typ dubbelt så stor) hela tiden, så är de ett rätt roligt inslag i vardagen. Jag skulle inte vilja vara utan dem.
[tags]pigg, kaffe, katter[/tags]
