…och samma tanke, det har väl alla upplevt någon gång? Eller?
Igår var jag till gamlingarna, eftersom morsan fyllde år. Köpte blommor (åt morsan) och snus (åt farsan) innan jag åkte dit.
Födelsedagsbarnet låg och sov mest hela tiden, var lite vaken en stund så jag fick sjunga för henne, men slocknade snabbt igen. Farsan berättade att han drömt om sin syster under natten, och var nu helt övertygad om att hon var död. (Han har fått för sig att alla drömmar han kommer ihåg betyder att någon dött, att drömmen är ett varsel.) Nu ville han få tag i telefonen så han kunde ringa och kolla hur det var med den saken.
På förra boendet hade han egen telefon, men på det här boendet finns det en bärbar lur som alla boende får turas om att låna. Jag gick och sökte en personal som kunde hitta luren åt mig, och hittade juniorernas kusin E – hon med konstuställningarna jag varit på (och köpt ifrån). Vi gick glatt pratande omkring och hittade luren till slut, liggande på en bänk i köket.
Precis då ringde den… Och tror ni inte att det var min faster – hon, som farsan ville ringa till!!! 😯
Nu fick han prata med henne i lugn och ro, då E och jag gick ut från rummet och pratade årets utställning (jag har inte hunnit dit än) och ljudböcker istället. Lättnaden var total för honom, och jag skyndade mig att gå därifrån när de pratat färdigt, för han var jättetrött och skulle slockna som ett utblåst ljus. Han hade ju legat vaken hela natten (förutom under drömmen) och oroat sig.
Jag kommer säkert att bli likadan, så juniorerna vet redan nu vad de har att vänta… 😉
[tags]två själar och samma tanke, oroa sig i onödan, gamlingar[/tags]
Min mamma håller just nu på att bli riktigt dement. Det är väldigt jobbigt. Måste försöka se om det inte är bättre för henne att få komma till ett äldreboende.
Det är jobbigast för anhöriga, när någon håller på att bli dement. *kramar om*
Det är klart det blir bättre, både för henne och er, att din mamma flyttar till ett äldreboende. Där finns personal dygnet runt, de boende får lagad mat flera gånger om dagen, etc.
I vårt fall gick själva flytten bra, däremot blev morsans demens snabbt sämre när de väl var på plats – och nu har även farsan börjat förlora greppet om tid & rum. Men det är väl tidens gång, antar jag.
Hos oss var morsan för dement för att minnas vad hon skulle hämta i kylskåpet (matlådor till micron) och farsan är nästan blind, så han klarade inte hushållandet, han heller.
De levde på kaffe och smörgås, för kaffe kunde morsan minsann koka. Synd bara att hon glömde slå av plattan ibland (vi satte tidur på spisen)…
Det går till en viss gräns, sedan går det inte längre. Man kan, som anhörig, inte dräpa sig. Man har rätt till ett eget liv också.
Hoppas det löser sig!