Månad: oktober 2010

Jag är en obotlig optimist, och det kan ingen ta ifrån mig!

Visst har även jag sprungit på gupp i livets långa, krokiga och inte alltid helt lättförståeliga väg (herregud, om jag har!) men det är inget jag oroar mig för. Frågan är snarare varför jag ska oroa mig för något – om det går fel har jag i så fall bekymrat mig två gånger för samma sak! Jag tänker att om något går snett, så tar jag itu med det då – inte redan nu.

Det är klart att även jag har mina svarta stunder, men de brukar inte vara långvariga. De uppstår oftast när jag ömkar mig själv, och det är barnsligt, så jag försöker verkligen lägga av med att tänka på det sättet. Det finns alltid en utväg och vem vet vad som väntar bakom hörnet?

Om jag t ex känner mig ensam, så har jag faktiskt både släkt och vänner jag kan ringa till eller besöka. Det finns de som har det mycket värre, som är helt ensamma, sjuka, arbetslösa, fattiga – eller allt på en gång. Jämfört med dem har jag ett fantastiskt liv!

Jag siktar alltid på att se framåt, med förankring i nuet. Gräver inte ner mig det som varit och farit, för det kan jag ändå inte göra något åt. Vad jag kan påverka är just här, just nu, för att få det bättre i framtiden. (Eller åtminstone fortsätta ha det lika bra som det är nu.)

Även jag har sagt eller gjort saker som får mig att rodna t o m invärtes när jag tänker på det, men vem bryr sig om hundra år? Inte ens andra som var med vid samma tillfälle minns det, så varför ska jag bekymra mig över småsaker? Inget jag gjort (eller inte gjort) har orsakat död eller lidande, så jag har inget att skämmas för.

Det här inlägget känns lite ytligt, men jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva optimismen i skrift, för att det ska bli ett vettigt stycke att läsa. Jag är ändå hyfsat bra på att hantera orden, men gör mig kanske bättre IRL? Då kan jag skjuta in fler kommentarer och förklaringar, sätta lite mera kött på benen.

Jag återkommer säkert till det här ämnet så småningom… (Läs: det känns som att jag glömt att ta med något viktigt, kan bara inte komma på vad.)

[tags]optimist, optimism[/tags]

Jag ser till att vara väl förberedd innan jag åker till K för att göra mammografi imorgon. Vinterdäcken är på bilen, jag har även kollat lufttrycket i dem, rykten om nyanlagda refuger (?!?) på vissa ställen efter vägen har nått mina öron, färdplan är gjord, väderleken är kollad – ja, det blir ett riktigt äventyr att åka dit! 😉

Frågan är bara vilken väderlek man ska lita på. Jag utgår ifrån att det kommer att vara antingen blixthalka eller snöstorm, eller både och, men jag har möjlighet att starta i god tid så jag slipper ha bråttom. Lite lustigt att Världens Bästa Grannfru också ska dit, på samma tid som jag, men de brukar boka flera på samma tid – det vet jag sedan tidigare besök. Tyvärr kan vi inte samåka, då både hon och jag har andra planer också.

För intresseklubben kan jag avslöja att dagens rätt blir köttfärslåda, önskad av sonen. Självklart ska det vara älgfärs i den, som jag tagit upp ur frysen så den tinar tills jag kommer hem. Behöver bara slinka förbi affären och köpa grädde, resten av ingredienserna har jag hemma.

[tags]förberedd, väderlek, köttfärslåda[/tags]

Vinterdäcken är på bilen – och det är inte jag som gjort det! Mutmiddagen fick resultat, även om den utökas med ännu en mutmiddag imorgon igen… Men det är det värt! 🙂

Medan sonen slitit med bilen har jag filat och lackat naglarna (intresseklubben noterar väl?) och har nu kvar den ansträngande sysslan att tömma diskmaskinen. Eller också kollar jag på skor på nätet, vi får väl se vad som lockar mest. 😉

En sådan tur att jag ska till K på mammografi precis den här veckan! I morse, när jag putsade mina glasögon, föll en av de där små plupparna (sadlar?) som vilar mot näsan ner på golvet.

Hoppsan – vi har bara optiker här på torsdagarna! Men optikern har öppet alla dagar i K, och glasögonen går att använda utan allt för stora problem, så jag klarar mig till onsdag.

När jag kom hem från jobbet stod en säck kattmat och väntade på bron! Det var en deal mellan G och mig, och G var snäll och körde hem den åt mig, eftersom jag inte hade bilen till jobbet idag.

[tags]vinterdäck, däckbyte, lackade naglar, glasögon, optiker, kattmat[/tags]

Här kommer ett erkännande: jag är urusel på komplimanger, både att ge och ta emot! 🙄

Definitivt ett i-landsproblem, men det känns så knäppt när jag t ex ser en medarbetare i något nytt och snyggt. Jag går förbi/möter henne i korridoren, tänker att det är snyggt, men säger inget. Varför får jag inte ur mig det? Komplimangen fastnar inte på tungen – den kommer inte ens till svalget.

För att inte tala om ifall jag själv får en komplimang av någon. Jag bara ääähhh:ar och mumlar något om ”den här gamla trasan” och blir mest bara generad. Varför i all världen då?

Jodå, jag kan klämma ur mig något ibland, men det sitter hårt inne. Knäppa jag. Jag har dessutom inte öga för detaljer, t ex så ser jag sällan om någon har något nytt på sig. Det är en helt annan femma om påsar med shoppingfynd öppnas och visas upp, då fattar t o m tröga jag att det är nytt.

Det är en defekt, jag har helt enkelt ingen blick för mode och/eller förändringar. Eller, jag kan se att något är annorlunda, men inte vad.

[tags]komplimanger[/tags]

Jag är helt ointresserad av Idol i år, då jag följt det programmet i flera omgångar tidigare och ledsnat på konceptet. Problemet är att det inte finns så mycket annat att titta på om fredagkvällarna, så i fredags bestämde jag mig för att försöka hålla mig vaken genom ett Idol-program.

Till min stora lycka hade TV 4 infört ett nytt (?) grepp – de kör snabbrepriser av låtarna som intro till programmet, så jag slapp se resten! Lysande, helt enkelt lysande! Jag bytte snabbt kanal innan ens den första reklampausen kom, och kunde sedan slötitta på något helt annat.

Helgen har bestått av väldigt mycket slötittande på TV, det ska jag erkänna. Under tiden har jag bl a stekt kött på svag värme i ugnen, i flera timmar. Jag lyckades perfekt med kryddningen och köttet var så mört att det föll i bitar när jag skar i det. Helt omöjligt att skiva, jag får äta det i bitar istället. (Kan även bero på slöa knivar, men spela roll. Det ska ändå tuggas, oavsett om det är skivat eller inte.)

Igår fick jag klippa ett par små tovor i ”armhålan” på madamen. Tyvärr gillade hon inte när jag försökte vända på henne, så jag skulle komma åt (de större) tovorna under andra frambenet, utan hon gick i strejk. Jag avvaktar till nästa gång hon är lagom avslappnad (och ligger på rätt sida).

Jag har även brottats med köksfläkten, rättare sagt med lampan i den. Ännu rättare sagt med plastskivan som sitter framför lampan, den plastskiva som låtsas vara glas och måste tas bort för att man ska kunna byta lampan. Under hela veckan har jag fått klara mig utan fläktlampa, eftersom jag inte lyckats få upp ”glaset”, men nu tog jag mig bordskniv & ficklampa och undersökte/ bände/ bänglade loss skivan.

Resultatet är att jag måste köpa ny (konstig, lysrörsliknande) lampa, samt ev en ny plastskiva, då jag lyckats bryta av en plupp (av två) som ska hålla fast skivan när jag sätter upp den igen. Jag väntar med spänning på att affären ska öppna, så jag får gå och kolla om de har rätt sorts lampor. Sedan får jag prova sätta fast ”glaset” igen, och jag tror faktiskt det kommer att sitta kvar, även med bara en plupp.

UPDATE
Rätt lampa fanns i affären, och ”glaset” sitter kvar med bara en plupp. Yey! 🙂

[tags]helgsysslor[/tags]