Just här, just nu
En av de saker jag avskyr mest i denna värld, är personer som avslutar alla sina meningar med:
– Förstår du?
Jag håller samtalen så korta som möjligt, för jag känner att jag får små ryckningar i ansiktet, och vill kasta mig fram och vråla:
– JAAAAA, JAG FÖRSTÅR! JAG ÄR INTE DUM I HUVUDET!
*känner hornen och bockfoten växa fram*
👿
[tags]tics[/tags]
Det känns som att allting går i cirklar, vissa moment återkommer gång efter gång.
Nu är det farsan som hamnat på sjukhuset i S, med ont i magen. Han åkte in igår, till akuten, men de konstaterade att det inte var blindtarmen och slussade honom vidare till en annan avdelning. Idag blir han kvar på avdelningen, men får kanske åka hem redan imorgon, beroende på hur läget utvecklar sig.
Jag fick ju – i våras – åka in med morsan till akuten när hon bl a hade ont i magen, men det var falskt alarm, det också. (Åtminstone med det magonda.) Därför känns det här som en repris, med skillnaden att jag inte följde med den här gången. Att sitta flera timmar i akutens väntrum är ingen höjdare.
Givetvis drabbas jag av Dålig-Dotter-syndromet: jag borde verkligen ha följt med, varför skickade jag iväg honom ensam? Samtidigt var det lite andra förutsättningar; förra gången var jag ledig dagen efter, den här veckan kanske jag i bästa fall kan vara ledig fredag eftermiddag. Kanske. Det var dessutom inget dödshotande (han åkte bårtaxi, inte ambulans) så det fanns ingen anledning att hetsa upp sig.
Jag har meddelat mina syskon, så får de göra som de vill – hälsa på honom eller vänta tills jag får fler nyheter från sjukhuset.
[tags]gamlingar, akuten, dålig dotter[/tags]