Jag blir så less på unga vuxna som inte klarar av att (eller inte ids?) göra saker själva. För någon vecka sedan blev jag uppringd av en mor till en 20plus-åring (?!?) att några papper behövde fixas åt junioren. Det visade sig att jag behövde fler uppgifter, så jag har ringt flera gånger till juniorens mobil, lämnat meddelanden, men inte fått svar.
Nu har jag ledsnat och skickat det jag fått ihop, tillsammans med en post-it-lapp, till junioren. Om mamman ringer igen ska jag be henne ta sig i brasan fråga om junioren är omyndigförklarad fråga varför junioren inte ringer själv om sina ärenden. Är man inte mer noga än så, kanske det inte var så viktigt? Även om mamma tycker det?
Sedan har vi gott om analfabeter/dyslektiker anställda. Ett brev med Viktig Information har gått ut till alla våra anställda. I brevet står klart och tydligt vad som gäller, och vad som – eventuellt – behöver göras från den anställdes sida. Vad händer? Jo, nu ringer 95% av de anställda och har inte begripit vad som står i brevet?!?
Problemet verkar vara – enligt de samtal jag själv drabbats av – att folk inte vänt på pappret och läst den del av brevet som står på baksidan… 🙄 Jag förstod det. Vi skulle ha gjort en pil, i kombination med texten ”vänd”.*
Hoppsan! Jag håller visst på att bli en riktig gnällkärring! Nåja. Bättre sent än aldrig!
[tags]curlingföräldrar, analfabeter, dyslektiker[/tags]
*) Vi försökte verkligen krympa ihop och skära ned texten till ett minimum, så allt skulle rymmas på en sida, men tyvärr. Det ska ju vara både läsligt och förståeligt. I slutänden blev brevet nästan två A4-sidor långt, med luft mellan textstyckena och tydliga rubriker, etc, eftersom det ändå inte rymdes på en sida. För att spara papper skrev vi ut dubbelsidigt. I nästa utskick kommer det bara att stå två ord: ”Ring oss”.
Märker du inte hur orimligt det är att bara skriva ”ring oss”? Alla har faktiskt inte en mamma som kan ringa åt dem!
Oj, det tänkte jag inte på! 😉